Renodlade ljusboksmanus – vad är grejen?

Ljudböcker – en vattendelare. Vissa älskar det, andra gillar det inte. Digitaliseringen har onekligen bidragit till ljudbokens frammarsch. Nu behöver vi inte längre låna eller köpa 7 stycken CD-skivor för att lyssna på en ljudbok. Förresten, vem annan minns de ljuvliga Disney-kassettböckerna från 90-talet? På Youtube har någon laddat upp flera av böckerna med det klassiska ljudet ”när du hör det här ljudet ska du vända blad *PLING*”.

I en kulturpodd nyligen diskuterades det här med ljudböcker. Bland annat har en chef på ett ledande bokförlag sagt att vill folket ha ljudböcker – då producerar vi ljudböcker. Men nu handlar det inte längre om att läsa in en tryckt bok till en ljudbok. Nu ska böcker produceras direkt i ljudboksformat. Vad betyder då det här och vad händer med texten i ljudboksformat?

Genom att direkt beakta ljudboksformatet då boken produceras underlättas författarens arbete med att göra texten ”ljudboksvänlig”. Förlag har därför uppgjort instruktioner för ljudsboksförfattare. I dessa instruktioner nämns bland annat det här:

  • kapitel ska sluta i cliffhanger
  • använd inte för svåra ord
  • skriv i jag-form
  • försök att titta på vad det redan finns och ”efterapa”
  • lägg in en överraskande vändning inom första tio minuterna
  • en rak, enkel, berättelse, undvik tidshopp
  • inga snarlika namn på karaktärer
  • använd ett litet persongalleri
  • handlingen ska vara dialogdriven och ha ett högt tempo

Min första tanke när jag hörde dessa kriterier var att detta låter inte klokt. Ju mer jag tänkte på saken desto mer blev jag tillfreds med den. Om man riktigt funderar och tittar i litteraturutgivningens spegel så har detta gjorts, och görs, fortfarande. Detta är egentligen inget nytt. Det nya är bara formatet och att man försöker producera text som passar ljudboken. Jag blir ändå lite förfarad vid tanken att det låter, på instruktionerna, som att läsaren är lite ”dum”, och inte kan hänga med i tidshopp, stort persongalleri osv. Många klarar av att lyssna på gamla klassiker och tjocka tegelstenar som räcker otaliga timmar att lyssna på. Men kanske faktum är att den stora massan inte är intresserad av det. Speciellt det där med att ”inte använda för svåra ord” gör mig konfunderad. Antagligen menas det att texten ska kunna flyta på i bakgrunden när man gör annat, och om det finns mycket tunga/svåra/nyanserade ord så bidrar det till att man zonear ut från berättelsen. Då funderar jag om ljudböcker är gjorda för att vara en andra hands-underhållning: det du lyssnar på medan du gör annat. När jag läser en fysisk bok gör jag faktiskt ingenting annat. Kan detta påverka läsupplevelsen? Jag tror det.

Själv lyssnar jag inte på ljudböcker. Jag har försökt, men det är inte min grej. Jag gillar inte när uppläsare ger röster åt karaktärer, jag vill använda ”mina” röster. Enklare sagor fungerar, för par år sedan lyssnade jag på Narnia. Det gick väl an, men fortfarande är ljudbok inget jag känner ett behov av.

De digitala abonnemangen har ökat kraftigt under de senaste åren. Allt fler har börjat ”binge-lyssna” på ljudböcker i rasande fart. Kanske till och med bokstavligen; med uppsnabbat uppläsartempo. Många går omkring med hörlurar konstant; poddar, ljudböcker, musik osv. Jag vill bara med detta inlägg poängtera att det vi kunder begär, det får vi. Om vi vill motverka någonting måste vi som konsumenter sluta använda/köpa det. För mig är t.ex. biblioteket väldigt viktigt, och jag lånar hellre mitt material än använder strömningsgtjänster. Det är både en ekonomisk och värderingsfråga.

Jag hävdar att alla typer av berättelser och format ska få finnas för läsarna. Ljudböcker är inte nödvändigtvis bort från tryckta böcker, det ena behöver inte konkurrera ut det andra. Jag har tidigare bara sett ljudboken som en förlängning av den tryckta boken, men numera verkar ljudböcker få en helt egen nisch inom branschen. Vad kommer det här att göra med vårt konsumerande av böcker? Det är nog frågan för mig. Det är konsumenterna, användarna, kunderna och låntagarna som styr vad vi får.

Läs också denna intressanta kolumn på Svenska Yle som handlar om just ljudböcker: https://svenska.yle.fi/artikel/2021/03/14/kolumn-hundratusentals-bocker-for-priset-av-en-kaffe-och-en-bulle-nej-tack


En kommentar på “Renodlade ljusboksmanus – vad är grejen?”

  • Jag brukar lyssna på Förlagspodden som diskuterar det här lite då och då. Senast var i avsnitt 101 som kom i april i år. Det som de ofta tar upp är just hur dyrt det är med pappersböcker och då i synnerhet lagringen av dem. Speciellt när det gått en tid efter att boken kommit ut och färre köper den. Och ställa mot att boken alltid kan vara tillgänglig i digital form. Lättare i alla fall.
    Personligen hoppas jag att de hittar billigare lösningar på det här med hjälp av t.ex print-on-demand t.ex. där de inte behöver trycka upp så mycket åt gången (men kanske ha mindre lager i och med det beroende på popularitet). Nu gillar jag visserligen ljudböcker men lyssnar bara på de som jag tycker passar som det (främst deckare och biografier/memoarer). Egentligen passar även feelgood här men jag tycker att de blir fånigare i ljudboksform. Så fort det är lite mer krävande texter vill och behöver jag läsa orden. Och även om jag kan läsa e-böcker så slår det inte pappersboken i upplevelse.

    Men sen håller jag såklart med om att det är hemskt med dessa likriktningar. Det märks så tydligt på många feelgood t.ex. att de följer en viss mall och även om jag gillar mysigheten med dessa böcker så blir det så trist med den extrema förutsägbarheten.

    Så vi får hoppas att det förlagen tjänar på massan som slukar de enklare böckerna gör att de ändå satsar en del på litteraturen som vi också vill ha och verkligen behöver för att både bevara och utveckla språkkunskaperna.

Lämna ett svar till Cissi - Bokstunder Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *