Glastronen – Sarah J. Maas

 
Titel: Glastronen
Originalets titel: Throne of glass

Författare: Sarah J. Maas
Serie: Glastronen #1
Språk: Svenska

Förlag: Modernista
Sidantal: 399

Format: Inbunden
ISBN: 9789177016168
Utgiven: 2016

Handling: ”I kungadömet Adarlan – där magi och gamla seder förbjudits, och där härskaren styr med järnhand – kallas landets främsta lönnmördare, 18-åriga Celaena Sardothien, till rikets vackra, skimrande glasslott.
Hon reser dit, inte för att mörda kungen, utan för att vinna sin frihet. Om Celaena besegrar tjugotre motståndare i en tävling mördare, tjuvar och soldater blir hon frigiven från fängelset och kommer att få tjäna som kungens kämpe.
Kronprinsen, Dorian Havilliard, kommer att utmana henne. Kaptenen för livgardet, Chaol Västfall, kommer att träna henne. Och båda kommer att försöka vinna hennes hjärta. Men något ondskefullt ruvar i glasslottet, något som är där i syfte att döda.
Celaenas kamp för sin frihet övergår till en kamp för överlevnad, till ett desperat försök att förgöra de mörka krafterna innan de utplånar hela hennes värld.”

 
It’s not you, it’s me. Så vill jag säga till denna bok. Antagligen har jag (redan?) i livet läst för mycket liknande böcker, Glastronen kändes lite som en sommarrepris på TV. Jag fick boken som ett spontanutskick redan i slutet av 2016 vill jag minnas, men av olika orsaker har jag inte plockat upp den. Kanske jag kände på mig att boken inte riktigt var något för mig, och handlingen lät lik andra böcker jag läst. Nu under min höstsemester ville jag ändå ge den en chans; läsa en bok som jag inte alls hade planerat.
Det startade upp helt okej. Celaena (hur uttalar man namnet?) har varit slav i en saltgruva i ett år, tills kungen bestämmer sig att ordna en ”tävling” för dömda tjuvar och lönnmördare. Orsaken? Han vill ha en kämpe. Något som inte direkt förklarades ytterligare, vad var egentligen tanken med det? En kämpe för att göra vadå exakt? I vilket fall som helst så bortsåg jag att kungliga personer, klichéaktigt nog, ska behandla andra som skräp och ordnar en turnering bara för att skapa lite spänning i deras icke-spännande vardag. De som vinner tävlingen blir alltså kungens kämpe i ett antal år (varför just ett visst antal år?) och sedan får personen bli fri. Varför, är man inte rädd att så snabbt släppa ut en dömd kriminell i samhället, eller bryr man sig inte?
 
För att vara den bästa lönnmördaren världen skådat har Celaena vissa brister som jag tycker man reagerade på. Hon märke sällan att någon kom in till hennes rum (trots att det vid ett tillfälle skrevs att hennes dörr knarrade otroligt mycket), ändå springer kronprinsen och hennes tränare, Chaol, där dag och natt. Oftast när hon ligger i sängen. Visst, hon är ”fången” på slottet men ingen kan tydligen knacka.
En morgon fick en stor påse choklad på sin säng, den åt hon gladeligen upp även om andra av hennes medtävlande råkat ut för hemska missöden under deras vistelse på slottet. Min tanke var direkt att vara misstänksam mot godsaker som serveras utan någon förklaring…i vilket fall som helst så fanns det flera likande händesler som inte fick mig att köpa Celaena som den otroliga lönnmördare som hon ryktades vara (jag fnissade lite när hon inte lyckades träffa en långsamt gående person med en blomkruka).
I början var hon under strikt bevakning av vakter, men an efter behandlades hon mindre och mindre som en farlig person, hon kunde ströva omkring, umgås med en prinsessa (hej säkerhet!) och smyga in på en bal utan att eskoreteras därifrån. I något skede kändes det som om författaren ville förverkliga sin egen prinsesshistoria och glömde bort bokens kärninnehåll. Det blev bitvis väldigt mycket fina klänningar och väldigt lite action.
 
Jag såg framemot att läsa om tävlingarna och de olika momenten. Dessa skyndes förbi, ibland hade jag knappt märkt att ett tävlingsmoment gått av stapeln redan. Detta var något som hade höjt bokens spänningsfaktor. Kärlekstriangeln (om man kan kalla det så) mellan Celaena, Chaol och kronprinsen tar upp alldeles för mycket plats och Glastronen, som boken heter, får man inte någon klar bild av, annat än att slottet förklaras vara gjort av glas. Kanske det förklaras i senare böcker?
Jag tror ändå att denna bok tilltalar många läsare, det finns intressanta element, men för fluffig och söt för min smak. Många har även sagt att första boken är lite svagare än kommande böcker.
Tack till Modernista för recensionsexemplaret!
 
Finns på Adlibris och Bokus.
Betyg:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.