Titel: Sköldpaddor hela vägen ner
Författare: John Green
Språk: Svenska
Förlag: Månpocket
Sidantal: 292
Format: Pocket
ISBN: 9789175038049
Utgiven: 2018
Handling: ”Aza Holmes är egentligen inte så intresserad av att ge sig in i jakten på Russell Pickett, den försvunne multimiljardären som jagas av FBI. Men 100 000 dollar i belöning gör att Daisy – hennes bästa, enda och fullständigt orädda vän – har andra planer. ”Krossa hjärtan, Holmesy, inte drömmar” är Daisys mantra.
Tillsammans navigerar de båda det korta avståndet över floden och det avgrundsdjup som skiljer dem från Picketts lyxiga egendom.
I det gigantiska huset bor nu bara Picketts söner, Davis och Noah. Davis som Aza kände när de var små. Davis som aldrig kan lita på att någon gillar honom för den han är eller om det är pappas pengar som lockar.
Men med Aza kan han vara lugn. Hon bryr sig inte om belöningen och hennes tvångstankar upptar det mesta av henns tankar. De snurrar i en allt snabbare spiral som inte går att bryta eller styra. Alla bakterier som finns, alla sätt som de kan komma in i kroppen och hur man kan dö av dem. Alla bakterier som finns i en människas saliv, som byter mun vid en kyss …
Till denna berättelse hör också Daisys framgångsrika fanfiction om Chewbacca och en tuatara som kan bli både mycket gammal och mycket, mycket rik.”
Här är en bokbesvikelse som kallas duga. Var ska man börja? Vi börjar väl med det som var bra ändå, för att hållas lite positiva. Green beskriver psykisk ohälsa på ett genuint sätt (skulle jag tro åtminstone?) genom sin huvudkaraktär Aza Holmes. Det finns många bra, och lite drömska, filosofiska dialoger genom boken som jag gillade. Mycket om ”jag” (vem är man, vad förkroppsligar en själv, vilka tankar är ens egna, vad styrs man av osv.) och om rymden och stjärnor. Allt det köper jag!
Mina problem med boken kommer redan i början, tyvärr. Det finns ingen plot. Det gör egentligen inget, i vanliga fall, men jag var vilseledd att få läsa om ett äventyr efter 100 000 dollar och en försvunnen miljardär, med två lite ”speciella” karaktärer, Aza och Daisy. Totalt antiklimax! Det känns mera som om Green försökt hitta på något spännanande att fylla ut sidorna med, vid sidan om Azas tvångstankar, men efter några sidor konstaterade han själv att nja, detta blir inget spännande ändå. Och så lämnade han det där. Ungefär så. Lika bra, för det började inte ens trovärdigt att till att börja med.
Titeln på boken är totalt intetsägande och jag är ännu fundersam över varför den heter Sköldpaddor hela vägen ner. Det nämns i ETT citat i boken, som egentligen inte hade med berättelsen att göra över huvudtaget?
Sen finns det ett litet försök till romantik. Bra så, men när ungdomar pratar med varandra som om de vore 50-åringar är det inte det minsta trovärdigt. Igen känns det bara som Green vill säga sitt, hans tankar och funderingar, genom sina karaktärer. Allt känns lite avigt på något vis.
Jag kunde inte gilla karaktärerna. Daisy känns som en otroligt dålig vän hela tiden, och det enda hon vill prata om är hennes Star Wars fanfiction. Davis känns främmande och konstig och hela grejen med hans pappas ödla (ursäkta, tuatara)…What?! Konstigt med stort K (och ingenting förklarades heller, varför ödlan var så viktig t.ex).
Davis lillebror Noah, som smyger sig in i storyn ibland, men har ingen roll eller betydelse, bara gråter en skvätt och spelar tv-spel.
Det är något med språket, det klickar inte för mig och författaren alls. Allt känns ytligt, rörigt och flummigt. Det känns tomt, negativt och lite konstigt när boken är slut.
Han har så mycket han själv vill berätta, nästa gång kunde han bara skippa att dra in fictional characters och göra en biografi eller något (vill ej läsa). Vi tar ett vänskapligt farväl, Green! Adjö.
Betyg:
Oj! Wow.. intressant! På ett sätt känns det som att det gått galet i översättningen (om du läste den på svenska). Själv så älskade jag den. Och nu vet jag inte hur översättningen av citatet med "Turtles all the way down" blev på svenska, men jag uppfattade det som att det var symboliken med att leva med tvångstankar. Alla väntar på att man bara ska bli frisk, att det liksom inte är någon riktig sjukdom. Att tankarna bara fortsätter ner i en evig spiral, precis som citatet med sköldpaddorna.
Tyckte den kändes äkta, även om den också är ganska rolig och flippad. Som med tuataran som ärver allt. Men att det också är skrivet utifrån egna erfarenheter då han också har brottats med tvångstankar. Jag tänker att det hade blivit för tungt om det bara varit mörkt liksom. Det är ju ganska hemska tvångstankar som eskalerar hela tiden. Så jag tycker det bryter av väldigt bra med allt bisarrt som händer.
Men det är kul, att man kan ha så olika upplevelser av en bok alltså. Men jag kan hålla med om titeln, man tänker att det kanske ska innehålla lite mer sköldpaddor. haha! 😀
Det fanns faktiskt flera saker i översättningen som kändes sisådär? Så det ligger nog något i det!Jag tyckte att tvångstankar-delarna funkade, men så mycket av det andra som inte riktigt klickade hos mig. 🙁