Cress – Marissa Meyer

Titel: Cress
Författare: Marissa Meyer

Språk: Engelska
Sidantal: 592
Serie: The Lunar Chronicles #3
Förlag: Sqaure fish
Format: Häftad
Utgiven: 2015

Handling: “Cinder and Captain Thorne are fugitives on the run, with Scarlet and Wolf in tow. Together they’re plotting to overthrow Queen Levana and her army.

Their best hope lies with Cress, who has been trapped on a satellite since childhood with only her netscreens as company. All that screen time has made Cress an excellent hacker; unfortunately, she’s just received orders from Levana to track down Cinder and her handsome accomplice.

When a daring rescue goes awry, the group is separated. Cress finally has her freedom, but it comes at a high price. Meanwhile, Queen Levana will let nothing stop her marriage to Emperor Kai. Cress, Scarlet, and Cinder may not have signed up to save the world, but they may be the only ones who can.”

Tredje delen av serien The Lunar Chronicles är härmed läst. Efter andra delen, Scarlet, kände jag mig inte riktigt lika taggad, men denna bok höjde upp serien igen. Fortfarande tycker jag Cinder är den mest välskrivna i serien ändå. I Cress får vi igen bekanta oss med en ny karaktär, Crescent som är fången uppe i en satelit, skickad av Lunar drottningen Levana för att utföra spionage.

 
Jag gillar Cress betydligt mer än Scarlet, vilket ju var bra, men det börjar bli för många karaktärer inblandade. Ibland känns det lite som Meyer får försöka tvinga fram en story som varje karaktär kan bidra nånting med. Scarlet och Wolf är enligt mig helt onödiga i både förra boken och denna bok, trots en helt lyckad fairytale-retelling. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, böckerna hade inte alls behövt det. Jag antar att Cress ska ha likheter med Tangled, en fångad tjej med långt hår. Äh, skippa retelling. Det är en så bra uppbyggd värld ändå, som för det mesta funkar.
 
Favoriterna att läsa om är ju ännu Cinder och Kai, de vill man bara ha mera av (inte direkt som en kärleksstory, utan i allmänhet bara mera). Boken var actionfylld och slutet var en cliffhanger, vem skulle ha trott det? Nu introducerades ännu en ny karaktär lite grann, Princess Winter… Uppföljaren heter ju faktiskt Winter. Hoppas bara att det inte blir för stökigt.
 
Så kort och gott är det en jättebra serie. Jag hakade upp mig lite på vissa actionscener som inte var så trovärdiga, speciellt hur bra Thorne kunde träffa när han skjöt, även om han var blind… Och andra konstiga, och lite för lägliga, sammanträffanden. I mitten av boken var jag säker på att det blir en trea i betyg, men mot slutet blev det bättre och därför blir det en fyra iallafall.
 
Betyg:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *