Handling: ”Det är långfredag i den kanadensiska byn Three Pines. Men medan vårsolen skiner väntar någon på att mörkret ska lägga sig. Planen är att väcka liv i de döda genom en seans, men någonting går alldeles fruktansvärt fel … kommissarie Armand Gamache anländer till en oerhört besynnerlig och gåtfull brottsplats. I ett gammalt övergivet och förfallet hus verkar någon bokstavligt ha skrämts till döds. Ska detta räknas som en naturlig död, eller rör det sig i själva verket om ett mord?

Inte heller underlättas kommissariens arbete av att det finns krafter i hans egen grupp som är ute efter att förråda honom. Hur långt är de egentligen beredda att gå för att få honom på fall? Det här är ett fall som tvingar kommissarie Gamache att möta sina inre demoner i lika hög grad som de i den tillsynes så fridfulla lilla byn, där relationer kan visa sig vara mycket farligare än de verkar vara.”

Det var så roligt att återbesöka byn Three Pines, och såklart Armand Gamache. En karaktär man bara måste gilla. ”Den grymmaste månaden” utspelar sig på påsken, så jag passade på att läsa den under rätt högtid förstås.

Gamache kallas tillbaka till Three Pines för att utreda vad som egentligen hänt då en person dött i en seans, som hållts i familjen Hadleys gamla hus. Dött av skräck, närmare bestämt. Gamache vet dock att det krävs lite mer än så fär att dö…

Mordets upplösning var kanske lite för enkel, samtidigt som det fanns väldigt många som hade motiv till mordet så det gick inte att lista ut vem. Väl i slutet gjorde Gamache en riktig ”Poirot”, ni vet, kallar till sig alla och redogör var och ens roll i mordet. Såna slut är alltid bra tycker jag.

Den personliga vendettan mot Gamache skulle ha kunna varit lite livligare. Sen igen, sådant förväntar jag mig inte när jag läser Louise Pennys böcker heller. Cozy mysteries brukar vara rätt så lugna, även denna.

Favoritkaraktär? Ruth Zardo. En whiskeydrickande, bitter gammal dam. Hon är oartig, fräck, och samtidigt så himla intressant. Hon har ett skal som hon håller hårt runt sig, jag känner att det kommer nysta upp sig mera om henne i senare böcker.

Stämningen i boken är precis rätt som vanligt, man får återse gamla bekanta, äta hummersoppa på Olivers bistro och besöka Myrnas bokhandel. Louise Penny lyckas alltid fånga in mig genast, och jag hade svårt att sluta läsa när jag en gång plockat upp boken. Vill ni läsa en bra, mysig, vårig deckare? Läs denna.

Betyg: