Never let me go – Kazuo Ishiguro

Titel: Never let me go
Författare: Kazuo Ishiguro
ISBN: 9789146234760
Sidantal: 318
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2017 (original 2005)
Handling: ”Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig, inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där? När Kathy i 30-årsåldern tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker. Hon minns hur folk som sökte sig utanför internatets grindar inte kom tillbaka och hur människor som kom utifrån verkade vara livrädda för dem. När minnesbilderna fogas samman går sanningen så sakteliga upp för Kathy.”

Jag har nästan aldrig läst Nobelprisvinnare innan, så jag kände att Kazuo Ishiguro ska jag ge en chans! Och tur var väl det, för nu är jag väldigt nyfiken på att läsa fler av hans böcker. Vilken bladvändare Never let me go var!

Egentligen tycker jag man inte ska veta något om boken på förhand. Jag till och med skalade bort en liten bit av baksidetexten här i recensionen för att jag tycker det är bättre ju mindre man vet. Det är ”mysteriet” med Kathy, Tommy och Ruth och deras isolerade tillvaro som gör berättelsen så intressant. Ishiguro beskriver deras tid på Hailsham, internatskolan, som om det vore alldeles självklart att de ska vistas där. Kathy, huvudkaraktären, beskriver deras vardag och tillvaro på ett sätt som gör det hundra procent trovärdigt. Som utomstående står man där med munnen på vid gavel; vad händer på Hailsham och varför är de där? Karaktärernas dynamik med varandra är intressant och jag tror de flesta av oss kan känna igen oss i situationer då vi skulle känt eller reagerat precis som Kathy, Ruth eller Tommy. Det är svårt att beskriva på vilket sätt Ishiguro får dessa karaktärer så äkta och levande, han bara gör det. Så enkelt är det.

Genom boken försöker man förstå den värld som Ishiguro med lätt hand målar upp. Jag blev positivt överraskad av hur simpelt språket var, ingenting kändes det minsta överflödigt och ansträngt. Det fanns heller inga fina och snoffsiga meningsuppbyggnader, men ändå får författaren de mest vardagliga händelser att vara fascinerande. Jag blev verkligen golvad av Ishiguros författarskap.

Finns det någon sinnesstämning jag inte upplevde under dessa 318 sidor? Förskräckelse, vemod, sorg, glädje, upprymdhet, längtan, oro…ja, jag tror han fick med allt. Flera gånger hade jag kalla kårar längs ryggen.

För att ge boken en full femma hade jag behövt lite mer kött på benen gällande världsbygget och de regler som gällde, vissa saker skapade ganska stora frågetecken hos mig. En fantastisk läsupplevelse i vilket fall som helst!

Betyg: