Titel: Vi har alltid bott på slottet

Förlag: MiMa förlag

Handling: ”En gång var de sju i familjen Blackwood. Men en dödlig dos arsenik fann vägen till familjens sockerskål. Den enda som undvek sockret till bären var äldsta systern Constance. Hon misstänktes för mord på sina föräldrar, sin bror och sin faster, men frikändes. Sedan dess lämnar hon aldrig slottet, sätter inte foten utanför dess trädgårdar.
Farbrodern Julian åt av giftet men överlevde. Numera rullstolsbunden skriver han maniskt på sina memoarer. Merricat, Constances lillasyster, kom inte till bords alls den där kvällen för sex år sedan, eftersom hon skickats till sängs utan mat som straff för olydnad. Det är hon, Merricat, nu arton, som berättar historien. Och hon gör allt för att skydda sin storasyster, om hon så ska tvingas använda häxkrafter. En dag besöker deras kusin Charles slottet. Omedelbart hotas dess sköra, mörka hemligheter.”

 

Handlingen lät verkligen spännande. Lite som en blandning av deckare och gotisk spänning. Jag tycker mycket om Shirley Jacksons sätt att skriva.

Historien har till en början lite samma stuk som hennes mest kända bok, ett stort gammalt hus och lite märkliga karaktärer. Merricat är helt utstött, och påtittad och hånad, av byns invånare. Hennes syter Constance lämnar inte huset överhuvudtaget, så Merricat är den som sköter ärenden. I huset bor också deras farbror Julian, han är rullstolsbunden och manisk med sina memoarer. De är en ganska märklig skara personer som bor i huset, de enda som överlevde arseniken i sockerskålen den olyckliga kvällen för länge sedan. Ingen vet vem som gjorde det.

 

Merricat är en intressant person att läsa om. Hennes överbeskyddande inställning till systern och hennes mani med att gräva ner saker (häxkrafter) för att skydda huset och dem själva från saker och ting hon inte vill tampas med. Det finns en ganska stor sorg och obekvämhet bakom dessa karaktärer, men också ett starkt familjärt band.

 

Kusinen Charles blir jag aldrig riktigt klok på. Merricat gillar inte hans besök men Constance ger honom en chans. Lite antiklimax blev det nog vid bokens slut. Jag väntade på någonting som aldrig hände. En lite frustrerad känsla. Jag tyckte ändå om bokens komplexitet gällande karaktärer och den lite kusliga känslan, men den levde inte riktigt upp till förväntningarna. Detta är mera ett familjedrama och en historia om en lite trasig familj, kanske inte det jag trott när jag började läsa. Jacksons författarskap fortsätter ändå att förtrolla mig.