Att vara hemma och fru: En studie i kvinnligt liv i 1950-talets Finland – Lena Marander-Eklund
Titel: Att vara hemma och fru: En studie i kvinnligt liv i 1950-talets Finland
Författare: Lena Marander-Eklund
ISBN: 978-951-583-273-3
Sidantal: 486
Förlag: Svenska Litteratursällskapet i Finland / Appell förlag
Språk: Svenska
Format: Häftad
Utgiven: 2014
Handling: ”Men jag hade minst lika mycket jobb som andra människor. Det var inte fråga om det. Att inte låg jag där och läste romaner.” Så beskriver en kvinna livet som hemmafru med många barn på 1950-talet i Lena Marander-Eklunds nya bok Att vara hemma och fru. Hushållsarbetet var tyngre och barnomsorgen mindre utvecklad än i dag, vilket gjorde det svårt att förena förvärvsarbete med rollen som mor eller husmor. Ofta togs det för givet att kvinnan skulle sluta förvärvsarbeta när hon gifte sig eller blev gravid, för att helt kunna koncentrera sig på att skapa ett gott hem för familjen. Vid sidan av den hårt arbetande kvinnan möter vi i boken också andra bilder av hemmafrun, såsom representationshustrun, som förväntades ”hålla hov med fina middagar […] alltid se vacker ut, vara positiv”. Under 1960- och 1970-talen ifrågasattes dock uppfattningen att kvinnans plats var i hemmet, vilket ställde hemmafruarnas livsval i ett nytt ljus.
Lena Marander-Eklund utgår från kvinnornas egna berättelser, där såväl positiva som negativa sidor av livet som hemmafru träder fram. Hon visar samtidigt hur berättelserna speglar och kommenterar samhällsutvecklingen och tidens normer och ideal. Teman som behandlas är synen på moderskap och barnuppfostran, kvinnors utbildning och arbete, hemarbetet och idén om den professionella husmodern samt relationen till maken och dennes roll som familjeförsörjare.”
Var ska man ens börja med denna fantastiska bok? Jag tycker det är helt fantastiskt att ha möjligheten att djupdyka i efterkrigstida Finland ur ett kvinnoperspektiv. 1950-talet har genom tiderna varit det decennium som starkt förknippas med romantiserande nostalgi; Elvis Presley, James Dean och bilder av en blond, lockig kvinna som står och lagar mat i ett skinande rent kök, kanske med några söta, välklädda barn kring fötterna. Bilden av hemmafrun framställs flitigt i populärkulturen och främst från USA, bland annat i serietidningen ”Blondie” och tv-serien ”Bewitched”. I Finland var dock stämningen en annan. Hemmafruidealet spred sig hitåt men inte alls i samma utsträckning som i andra länder. Detta berodde i stort på kriget på 1940-talet. Då började kvinnor förvärvsarbeta i allt högre grad, kvinnorna behövdes på krigsutsända mäns arbetsplatser. Efter kriget var det meningen att kvinnorna skulle återvända hem men så blev det inte. Industrialiseringen gjorde att allt fler folk behövdes på jobb. Ändå fanns normen om hemmafrun kvar; hon förväntades sköta hem, hushåll och barn klanderfritt. Andelen gifta kvinnor i arbetslivet fördubblades mellan åren 1952-1963. Samtidigt hade kvinnorna inte skydd från lagstiftningen; på 1940-talet hände det ofta att de avskedades när de gift sig eller vara påväg att gifta sig och det kunde förekomma även på 1950-talet. Allra senast skulle man sluta arbeta när man fick barn. Moderskapsledigt var endast till 4–6 veckor utan ersättning. Från och med 1964 fick mödrar en lagstadgad rätt till 54 vardagars moderskapsersättning. Det var först 1986, då lagen om jämställdhet stiftades, som kvinnor inte längre kunde särbehandlas i arbetslivet. Även om kvinnan förvärvsarbetade lika mycket som mannen så hörde det inte till mannens uppgifter delta i hushållsarbetet.
1950-talet blev också en romantisk era då många blev familjecentrerade. Giftermål ansågs mycket viktigt, för många kvinnor var det deras enda stor mål i livet. Krigsåren gjorde att många nu ville stadga sig och bilda familj, helt enkelt värna om det som är viktigt i livet och prioritera sådant som det inte fanns tid med under kriget. Det föddes mycket barn och kvinnan som moder var ett starkt ideal. Många såg moderskapet som det viktigaste i livet. Dock var trångboddhet ett faktum, många unga par fick bo med sina föräldrar och svärföräldrar under sina första år som gifta. Bostadsbristen var stor i det efterkrigstida Finland. Det var också brist på vissa matvaror och syltning och saftning ansågs både nödvändigt och sparsamt. Vanlig middagsmat under denna tid var olika soppor, lådor och puddingar, fisk, köttfärslimpa, köttsås och kåldolmar. Till middagen hörde även till vardags en efterrätt bestående av saftsoppa, kräm, välling, plättar eller pannkakor. Sparsamhet och renlighet var viktigt för kvinnorna. Att kunna visa upp en välfylld syltkällare och ett rent hem var social status. Slöseri av pengar sågs inte på med blida ögon. Handarbete var ett sätt att både visa sig kunnig och sparsam – strumpor skulle stoppas och kläder lappas. Det är intressant att se hur just dessa saker egentligen helt nedmonterats i dagens kvinnliga ideal, i det växande konsumtionssamhället är det inte många som prioriterar sparsamhet, i många fall har t.o.m. snålhet uppfattats som en dålig egenskap numera. Tänk så tiderna förändras.
Hemmafruarna som ideal slog inte igenom lika hårt här i Finland som i andra länder. En orsak till det kan vara den finska, hårt arbetande, kvinnan hade en viss genomslagskraft och blev en attraktiv personlighet och viktiga egenskaper att visa upp. Arbete och att arbeta har alltid stått mycket högt i kurs i Finland. Utbildning för kvinnor var ändå rätt begränsad, det ansågs att kvinnor bara passade till vissa yrken, bl.a. barnmorska, tandsköterska, telefonist och ”dagistant”. Dock fick på man 1950-talet inte vara gift som barnmorska, inte ens förlovad. Flygvärdinnor på det välkända flygbolaget Pan Am fick inte heller vara gifta.
Det fanns ändå en stor mängd som var hemmafruar bl.a. för att dagvården inte var fungerade och man har många barn att sköta om. En av de intervjuade berättar:
””Daghem fanns inte i vår kommun den tiden […]. Att anställa nån barnflicka hade knappast lönat sig och troligen hade vi för många barn för att någon skulle ha känt sig lockad”
Hushållsarbetet var mycket tyngre än idag, redan att koka blöjor i stora kastruller var ett helt företag. Det fanns sällan varmvatten och det fanns få hushållsmaskiner. Samtidigt skulle hemmafruarna se fräscha ut, i Femina skrevs det att: ”kroppslig skönhetsvård måste gå hand i hand med andlig – en grinig, övertrött, sömnlös och utarbetad mamma och hustru vill ingen ha”. Det var inte små krav kvinnorna hade.
Missa inte den här boken. Jag lärde mig så mycket nytt. Det fick mig att tänka till om kvinnors liv och position genom tiderna. Marander-Eklund gör ett utmärkt jobb att ringa in hemmafrun och kvinnor överlag på 1950-talet. Genom väluttänkta kapitel så som ”Framtidsdrömmar”, Köket”, ”Barnkammaren” och ”I hemmet eller ut ur hemmet?” får vi hårdkokt fakta från mängder av intressanta källor varvat med hemmafruars egna minnen och berättelser. De intervjuade, som verkligen var hemmafruar, identifierar sig inte som sådana. Framom allt var de fruar och mödrar. Det tyder på att den bilden vi har om hemmafru både då och nu inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Tvärtom har termen ”hemmafru” ibland haft en viss negativ klang där man inte värdesätter det arbete som en hemmafru faktiskt gör, ett slags osynligt eller nedvärderat arbete eftersom det inte drog in rena pengar. Att vara hemmafru var också kopplat till en viss samhällsklass, främst medelklassen, även om det också förekom i andra klasser. Hemmafruarna upplevde starkt att de behövdes hemma. Det fanns allmänt en positiv ton bland de intervjuade om åren som hemmafru: att de hann med barnen och att det var det bästa för familjen. Det är först senare, när barnen flugit ut, som hemmafruarna kände sig mera sysslolösa och hade mindre mening i tillvaron.
Jag tycker den här boken lyfter hemmafruarna till den höjd som de förtjänar; ett hederligt, viktigt arbete som format många generationer och ska bli sett för det det verkligen var: arbete.
Information om boken och möjlighet att läsa den i PDF-format finns här.
Betyg:
