Efter mörkrets inbrott – Haruki Murakami
Titel: Efter mörkrets inbrott
Originalets titel: アフターダーク [Afutā dāku]
Författare: Haruki Murakami
Översättare: Vibeke Emond
ISBN: 9789113021546
Sidantal: 237
Förlag: Norsteds
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2012 (original 2004)
Handling: ”Eri och Mari är systrar och befinner sig på olika sidor om natt och dröm. Eri tycks inte kunna vakna där hon ligger i sängen. Mari tycks tvärtom inte kunna sova. Efter mörkrets inbrott stöter hon på den unge jazztrombonisten Takahashi som hävdar att de träffats tidigare. Under de följande timmarna möter hon också en kvinnlig före detta brottare som nu jobbar som nattportier på ett hotell med skamfilat rykte samt en kinesisk prostituerad som på samma hotell blivit brutalt misshandlad av en affärsman. Fram till gryningen möts deras vägar gång på gång och deras hemligheter tycks dra dem allt närmare varandra. Kan det vara så att Eris skrämmande sömn har något med affärsmannens brott att göra? Vad händer om Eri äntligen vaknar, kommer hennes syster då att somna?”
Min Haruki Murakami-resa började inte toppen. Jag har länge tänkt, eller hoppats, att det här skulle vara en ny favoritförfattare. Nu är jag kanske en aning skeptisk. Efter mörkrets inbrott är mitt första försök på Murakamis böcker. Han är ju ett mycket stort namn internationellt och har många hängivna fans.
Vi kan väl börja med det jag gillade. Vi får i följa systrarna Mari och Eri som befinner sig på två olika ställen. Mari är vaken hela natten medan vi ser Eri sova djupt. Något verkar ”off” med de båda, men exakt vad får vi inte riktigt reda på. Mari träffar en ung musiker på ett café och genom deras konversationer får vi reda på lite grann om Mari. Annars förblir huvudkaraktärerna i dunkel. Boken utspelar sig under en enda natt och beskrivningarna är mycket filmiskt beskrivna, till och med såpass mycket att det vi som läsare agerar ”filmkamera” ibland. Murakami lyckas med detta berättargrepp.
Där ungefär tar det positiva slut. Berättelsen är så…tråkig. Dialoger på dialoger. En massa babbel. Händelser som inte spelar någon roll (enligt mig), karaktärer jag inte lär känna eller bryr mig om. Slutet? Bedrövligt. Absolut ingen förklaring till någonting. Jag var nästan sur när boken var slut. Den röda tråden försvinner ibland och jag kan absolut inte förstå varför vissa karaktärer introduceras som sedan bara dricker ett helt mjölkpaket och bedrar sin fru. Vad ska jag göra med den informationen? Jag tycker inte det filosofiska som Murakami kastar in riktigt lyckas heller, jag slås inte av nya tankar. Överhuvudtaget förstår jag inte Murakamis poäng med berättelsen, förutom att han vill få boken att kännas som en film. Kanske jag inte förstod det jag skulle göra? Också ett minus för dåliga kvinnoporträtt, men det är många författares svaghet.
Blir det någon Murakami igen tror jag att jag testar Norwegian Wood eller Fågeln som vrider upp världen.
Betyg:
