Spådomen – Agneta Pleijel

Titel: Spådomen
Författare: Agneta Pleijel
ISBN: 9789113059549
Sidantal: 267
Förlag: Norstedts
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2015
Handling: ”Öppenhjärtigt och i laddade minnesbilder skriver Agneta Pleijel fram en ung flicka som en gång var hon. Boken spänner över tiden från födelsen 1940 och tjugo år framåt. Ledmotivet är den spådom som en älskad faster har fått, och vars uppfyllelse flickan med spänning följer.

Barndomen präglas av geografiska förflyttningar. Flickan är upptagen av att läsa – böckerna ger ord åt tillvarons vaghet – liksom av kvinnokönet, av familjen och av de häpnadsväckande skillnaderna mellan människor. Pappa matematikern och mamma musikern är mycket olika varandra. De är i konflikt och hon älskar dem båda.

Långsamt går det upp för henne att hon vuxit upp i en lögn. Så vem är hon? Hon måste vakta noga på sig själv. Skydda sig själv och de två yngre systrarna och inte trampa fel i den krigszon som föräldrarnas äktenskap alltmer förvandlas till. Hon tror på miraklet, magin och förvandlingen.

Händelserna utspelas i Stockholms förorter, i USA och i Lund. Det är en smärtsam och också humoristisk berättelse om sökandet efter sanning, moral och en plats i världen. Agneta Pleijel skriver om en tid som runnit förbi, men berättelsen är en högst aktuell skildring av en flickas väg mot vuxenhet.”

Ibland läser man böcker som bara golvar en direkt från början. Spådomen har funnits på min TBR ett tag och av en slump nappade jag den från bibliotekets hylla eftersom jag nyligen hittat uppföljaren Doften av en man på loppis. Inga förväntningar – något av det bästa när man börjar läsa. Det här är det första jag läser av Agneta Pleijel och jag blev tagen av hennes underbara sätt att skriva.

I boken möter vi en yngre Agneta, där hon beskriver sin uppväxt mellan 1940-1960-talet. Pappan är matematiker och mamman musiker – deras olikheter och deras personliga drag är så skickligt beskrivna av Pleijel att jag tror mig känna dessa personer. Vi får befinna oss i huvudet på Agneta under allt som händer i hennes liv under dessa tjugo år. På ett sätt blir det som en dagbok, på ett annat så utmärkt och detaljerat skildrat att jag nästan tror det är fiktion. Pleijel berättar om sitt liv med pronomen ”hon”, som om ”hon” vore någon annan förut. Sedan skymtar nutidens Agneta fram, ofta i slutet av kapitel, med benämning ”jag”. Jag älskar de här skiftningarna, en liten men betydelsefull detalj. Som om Pleijel stannat upp i sitt raska skrivande och börjar tänka mera från ett nutidsperspektiv. Hon gjorde, hon såg, hon sade. Men jag…jag..tänker.

Det hon skriver är personligt, ärligt och språket är så poetiskt att jag måste stanna upp och läsa vissa saker en gång till – så bra är det. Föräldrarnas relation, hennes uppväxt, allt hon funderar på och beskriver, det är så skickligt och medryckande. Jag blir alltid så positivt förvånad när jag hittar en ny författarröst som kan berätta saker på ett sätt jag inte hört förut, på sätt jag alltid tänkt men omöjligt kunna få sagt själv. Jag ska på intet sätt jämföra Inger Edelfeldt och Agneta Pleijel, men båda deras författarskap har öppnat mina ögon. Jag trodde aldrig jag skulle hitta ”en till” Edelfeldt och nu är jag väldigt lycklig över att jag gjort det.

Spådomen kommer förbli en av mina all time-favoriter. Nu läser jag uppföljaren Doften av en man, jag kan helt enkelt inte slita mig från den röst som för mig blivit bekant. Vilken skatt!

Betyg:

april 6, 2022 kl. 13:33
Kategori: Bokrecensioner