Bonjour Tristesse – Françoise Sagan
Titel: Bonjour Tristesse
Författare: Françoise Sagan
Översättare: Lily Vallquist
ISBN: 9789174292770
Sidantal: 143
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 2012 (original 1954)
Handling: “Bonjour tristesse är en sommarlovsberättelse från Rivieran om en sjuttonårig flicka som tillsammans med sin livsnjutande fader drömmer bort den ena solgassande dagen efter den andra. Men när den loja livsstilen hotas av faderns plötsliga förälskelse finns det ingenting som stoppar Céciles raffinerade grymhet.”
Sågnings-recensioner är ganska viktiga att skriva eftersom man så fort glömmer, ”vad var det nu igen jag inte gillade med den boken?”. Jag kompisläste den här korta, tack och lov, boken med Liza på iregnet! Ingen av oss gillade boken och båda gav den en stjärna i betyg. Här kommer mina tankar!
Först gillade jag verkligen stämningen. Hela ”jag är en uttråkad flicka på Rivieran”-känslan var ju underbar i början. Sedan började man ana att det fanns ett visst mörker i Céciles liv och att hon bär på en stor sorg. Men tyvärr sprack den bubblan rätt så fort för mig. Cécile är barnslig och enerverande boken igenom. Visst, hon är bara 17 år, men jag hittade inga anknytningspunkter med henne. Att bära sorg förstår jag att är tungt, särskilt som så ung, men det kunde inte bära upp hela berättelsen.
Pappan är väl det närmaste av intresse vi kommer, även om han är totalt oduglig som far och rent ut sagt försummande. Det störde mig, även om det såklart var meningen. Hans lössläppta inställning till både sig själv och Cécile är inte sund. Han traumatiserar dottern genom att ha tillfälliga sexuella förbindelser i tid och otid med en massa kvinnor, i deras hem dessutom. På något sätt vill ändå författaren att vi ska gilla pappan genom att göra honom ”älskvärd” mot Cécile, något jag inte köper överhuvudtaget. Jag ser bara en narcissist som har fått en dotter på nacken och som han egentligen struntar i. Sådär som avskyvärda människor skaffar husdjur för att de är gulliga men sedan inte sköter om dem. Varför ska han försöka porträtteras som en ljuvlig pappa, trots DET OCH DET OCH DET, och det…och det…Han är helt enkelt inte en far. Kanske är allt det här meningen, men som läsunderhållning blev jag mest frustrerad.
Cécile och pappans lojalitet mot varandra är enbart byggd på luftslott och fantasier från bådas sida. När det sedan dyker upp en kvinna från deras förflutna (som av något outgrundlig anledning tränger sig på i deras hus) vänds allt upp och ner och Cécile vill såklart bli av med henne. Sedan ska vi dras med hennes löjliga planer om hur pappan ska luras bort från kvinnan och det hela blir så osannolikt att jag nästan inte kunde läsa vidare. Allt överdramatiskt och bara tungt att läsa. Det finns inget driv i berättelsen, karaktärsutvecklingen är nära noll (kanske en smula mot slutet men minimalt…) och slutet var rena rama idiotin för att knyta ihop säcken. Vad var poängen med berättelsen, sitter jag och funderar vid bokens slut.
Jag kunde ge den 1,5 stjärna för att författaren bara var 18 år när hon skrev boken och för att jag klarade av att läsa ut boken. Men något haltade i meningsuppbyggnaderna och i läsflowet boken igenom, det kan ha med översättningen att göra, av erfarenhet vet jag att översatta franska böcker ibland inte fungerar lika bra på andra språk. Det kan likväl ha med författarens sätt att skriva. Oavsett kan jag inte rekommendera boken.
Betyg:
