Torsdagsmordklubben & Mannen som dog två gånger – Richard Osman
Titel: Torsdagsmordklubben & Mannen som dog två gånger
Originalets titel: The Thursday Murder Club & The Man Who Died Twice
Författare: Richard Osman
Översättare: Ing-Britt Björklund
ISBN: 9789100188559, 9789100188962
Sidantal: 400 + 399
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2021
Handling: ”Elizabeth, Joyce, Ibrahim och Ron, alla närmare de åttio, bor på Coopers Chase, ett luxuöst äldreboende på den idylliska engelska landsbygden. På torsdagarna träffas de och ägnar sig åt att efter bästa förmåga lösa ännu olösta brott. Tillsammans utgör de den okonventionella och kreativa Torsdagsmordklubben, ständigt diskuterande över en kopp te eller varför inte ett glas gin eller whisky. När ett mordfall blir verklighet och lik dyker upp på de mest oväntade platser ställs Torsdagsmordklubbens mod och kreativitet på sin spets och de bestämmer sig omedelbart för att hitta mördaren och lösa den kniviga mordgåtan.”
Jag hade inte hunnit skriva en recension om första delen av Torsdagsmordklubben innan jag läste del två, Mannen som dog två gånger alldeles nyss. Eftersom båda böckerna fick samma betyg och har samma styrkor och svagheter så blir detta en sammanslagen recension.
Premissen låter onekligen intressant, en drös med sympatiska äldre som bor på ett lyxigt äldreboende och sysselsätter sig med att lösa olösta brott. Det är ju en trevlig sysselsättning för att få hjärnan att ständigt arbeta och dessutom en chans att samlas med sina vänner. Det är här som mysfaktorn ligger i böckerna. Richard Osman gör karaktärerna roliga på ett lite sarkastiskt sätt och hans egna stil för humor kommer tydligt fram under läsningens gång.
Jag gillar en mys-deckare och det är precis dit Osman vill nå; en tankenöt som inte är för blodig och att man skrattar till på vissa ställen. Det lyckas han med. Det som jag däremot tycker är hans svaghet är att karaktärerna inte kommer till liv på andra sätt än dialog, överlag är böckerna väldigt pratiga och dialogdrivna. I vissa scener funkar det bra, i andra tycker jag att han har för bråttom att komma till skott och bygger inte upp tillräckligt. Speciellt i den andra boken slår det mig att jag fortfarande inte känner Elizabeth, en av huvudkaraktärerna, om inte den största huvudkaraktären. Jag kan inte se henne framför mig.
Själva deckargåtorna är rätt så välgenomtänkta, det kan jag ge Osman. Även om jag listade ut nästan allt i den andra delen långt på förhand. En annan grej jag inte gillar i andra boken är att det är på tok för många sidokaraktärer, särskilt när Osmans karaktärbygge är svagt. Det blir mest en massa namn som slängs in och jag får inget grepp om alla dessa sidokaraktärer. Redan själva Torsdagsmordklubben har snäppet för många medlemmar/karaktärer än Osman klarar av.
Jag gillar böckerna, men inte så mycket att jag stämmer in i hyllningskören. De var helt okej. Jag ska absolut ge Osman fler chanser, speciellt för hans kluriga humor som jag tyckte väldigt mycket om,
Betyg:
