Ska vi prata om vädret eller böcker?
Jag vill göra ett slag för att återinföra böcker i diskussioner. När man träffar bekanta brukar man prata om ditt och datt; kanske vädret, hur det går i skolan, något nytt på jobbet eller till och med skvallra. Men hur ofta får du frågan ”vad har du läst på sistone?”. Jag brukar ställa den här frågan nu som då, speciellt till ungdomar, och det märks att få är vana att svara på det. Med vuxna är det ganska långt lika.
Genom att påminna om böcker och läsning på ett naturligt sätt – ett samtalsämne, påminner vi vänligt om att läsning hör till saker vi gör. Numera har filmer och tv-serier tagit upp mer diskussionsutrymme, oftast har dessutom de flesta redan sett samma serier och filmer. Vad någon har läst är betydligt mer intressant, tycker jag.
Jag är oroad över att böcker tappat mark både i samtalsämnen och i hemmen. Böcker kan ses som en last som bara tar upp utrymme. ”Bokhyllor som ska dammas, böcker som man bara läser en gång, onödigt.” Vi boknördar ser inte på böcker på det sättet, men det gör stor del av omgivningen. Jag tror bokhyllans frånvaro i mångas hem beror på att man är sak-trött; man har för mycket grejer överlag och om något måste ryka först så är det bokhyllan, tråkigt nog. Istället borde man fundera över varför det känns som om prylarna svämmar över där hemma.
Är böcker en slit-och-släng vara, att man bara läser den en gång? Då kan man istället köra min taktik: låna böcker först och köp sedan dina favoriter. Favoritböcker läser man gärna om och de håller tiden, samtidigt som jag stöder de författare jag verkligen uppskattar.
Jag vill ändå vara optimistisk och hoppas att bokhyllor kommer göra comeback i hemmen.
Nästa gång ni pratar med en kollega, vän eller familjemedlem: fråga vad hen har läst på senaste tiden!
0 Kommentarer
Janne, min vän – Peter Pohl
Titel: Janne, min vän
Författare: Peter Pohl
ISBN: 9120074301
Sidantal: 255
Förlag: Almqvist & Aksell
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 1985
Handling: ”Den 31 augusti 1954 kl 18.32 ändrades allting. Då dök den rödhårige och fräknige Janne upp från det okända, och med sin häpnadsväckande cykel prejade han sig in bland grabbarna i gänget på Söders höjder. Janne blev Krilles vän, en högst ovanlig vän som ständigt lämnade nya frågetecken efter sig. Och Krilles liv blev två liv – ett i den traditionstyngda skolan, och ett med Janne.”
Jag fick denna bok som ett personligt boktips (efterfrågat) av @littermentart på bookstagram. Med nytt år kom ett sug att läsa böcker som jag inte visste något om, någonting som skakar om en lite, något utanför min comfortzone så att säga. I det här fallet blev det riktigt lyckat. En ungdomsbok som är skriven 1985 men utspelar sig i 50-talets Stockholm.
Krille har sitt kompisgäng, de cyklar på stan och gör vad grabbar brukar göra. Men den dag träffar de en kille de aldrig sett förut, vid namn Janne, som har illrött hår och kan allt som cyklar. Janne är mystisk och spännande, han berättar ingenting om sig själv, varken var han bor eller telefonnummer. Krille blir allt mer besatt av Janne och deras vänskap blir väldigt intensiv.
Att vänskap kan kännas väldigt, väldigt starkt i vissa åldrar tror jag de flesta kan skriva under. Jag älskar hur Pohl skildrar deras vänskap och dessutom lyckas hålla några spår av mystik igång. Det jag har svårast för i boken är språket, närmare bestämt Stockholmska. Många dialoger och uttryck går mig förbi. För de som är bekanta med Stockholms-dialekt tror jag den här blir alldeles perfekt.
Slutet. SLUTET! Jag kan ju inte skriva mer än så. Men oj vad det berörde. Och det är nog i slutet som bokens verkliga genialitet ligger. Efteråt börjar man lägga ihop alla möjliga tanketrådar och får aha-upplevelser i en månad efter att man läst boken. Ibland är jag osäker om jag ens förstått allt. Oh well. En rolig läsupplevelse i vilket fall som helst!
Betyg:
0 Kommentarer
Jag hoppas du också är vid sjön i natt – Larry Silván
Titel: Jag hoppas du också är vid sjön i natt
Författare: Larry Silván
ISBN: 9789188125675
Sidantal: 184
Förlag: Trombone
Språk: Svenska
Format: Danskt band
Utgiven: 2022 (original 1977)
Handling: ”Larry Silván (1955-1976) utgör en kort parentes i den finska litteraturhistorien. Han dök upp från ingenstans, fällde en hård dom över sin samtid, och försvann lika snabbt igen. När dikterna gavs ut postumt var det lite av en sensation. Silváns leverne har visat sig vara lika kompromisslöst som hans dikt. De sista åren i livet, fram till tjugo års ålder, vände han den finska småstadsmentaliteten ryggen och bosatte han sig i ett gammalt torp utanför Ekenäs. Att den fallfärdiga stugan låg intill kommunens soptipp såg han bara som än mer symboliskt. Vid avstjälpningsplatsen skulle han leva med sina katter, umgås med ett fåtal likasinnade vänner och skriva sina blixtrande, oförställda dikter. För vilken bättre plats att meditera över konsumtionssamhällets sjuka kropp än där? Denna volym rymmer ett rikt urval av Silváns dikter, varav några hittills opublicerade. För urval, redaktionell bearbetning, kommentarer och förord står Erik Jonsson. Boken innehåller även tidigare förord av Birgit Kvarnström (den första utgåvan 1977) och Sven Willner (den andra utgåvan 1989).”
Jag brukar väldigt sällan skriva recensioner om poesiböcker, främst för att det är väldigt personligt och vissa tankar vill man hålla för sig själv. Hur någon uppfattar poesi är något som man inte kan förutspå på förhand. Det är mycket som spelar in; humör, språk, utformning, tema, koncentration osv. Det är därmed mycket svårt att ”rekommendera” poesi. Jag hävdar att många läser poesi för snabbt och därför missade det som var bra. Att läsa poesi kräver att du inte skyndar sig, något många inte är så vana med idag. Nåja, till saken!
Larry Silván alltså. ”Jag hoppas du också är vid sjön i natt” är en nyutgåva av Silváns diktsamling som ursprungligen utkom postumt 1977. Silván tog sitt liv som 21 år gammal och levde sista tiden med sina katter vid en avstjälpningsplats. I vanliga fall skulle jag varit tveksam till postum utgivning, ifall poeten verkligen inte velat bli publicerad. I Silváns fall hade han kontakt med förlaget Boklaget innan hans bortgång och hade planer på en bok, som inte blev av.
Jag vill alltid skilja författaren från verket i vanliga fall, i Silváns fall tycker jag hans historia och hans leverne hör till proveniensen, som man skulle säga i Antikrundan. Hans bakgrund, både att han var finlandssvensk från mina egna hemtrakter, och att gjorde vissa normbrytande livsbeslut är något som höjer min läsning till en annan nivå. Det gör att jag förstår dikterna på ett annat sätt än jag annars kanske hade gjort. Det gör att man ser en helhet: författaren och hans dikter, inte bara en bok.
Dikterna är inte perfekta, de är inte sönderarbetade av ett förlag och de är framförallt mycket ärliga. Det gör boken fantastisk. Man känner den råa ytan och hur hans fingrar febrilt, i vissa dikter, skrivit ner rad för rad i långa dikter. Andra är mera välgenomtänkta och begrundade. Att hans sista dikt får inleda den här boken (i de andra två utgåvorna var den dikten sist) skapar känslor. Nu när jag läst både 1977-utgåvan och den här så kan jag konstatera att den här är ännu bättre. Det kan Trombone tacka sin redaktör Erik Jonsson för. Urvalet och följden på dikterna är gjord med stor omsorg. Det som är häpnadsväckande för mig är att jag varje gång blir väldigt berörd när jag läst färdigt, alltid mer än under läsningens gång. Dikterna dyker upp i mina tankar efter läsningens slut. Något i oss människor gör också att vi berörs av livsöden, Silváns proveniens så att säga. Det kan vi både förakta eller acceptera. Jag vägrar vältra mig i hans tragiska livsöde, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte påverkar läsningen.
Det viktigaste med poesi är trots allt att det berör. Och det gör det i denna bok, dikterna är unika. Jag som sedan barnsben varit insatt i 1960-1970-talet fick ytterligare ett perspektiv på en tidsera; en ung man som inte vill tänka och göra som alla andra. I en småstad ska man ju helst göra precis likadant, vara lagom, följa föräldrars fotspår och inte ifrågasätta så mycket. Det tror jag vem som helst från en mindre ort kan känna igen sig i.
Jag tycker om den ilskna tonen i dikterna, även om det skapar en klump i halsen eftersom jag ju känner till hur det går för Silván. Man ska läsa den här boken som om man inte läst dikter förut.
För alla Silván-fans har Erik Jonsson dessutom skrapat ihop de gamla förorden och massor av tilläggsinformation om varje dikt, det är ett viktigt arbete eftersom det inte finns väldigt mycket information om Silván att tillgå. Nu finns vissa saker dokumenterat för framtiden, vilket är värdefullt för litteraturen och litteraturvetenskapen. Passa på att införskaffa denna bok nu när den äntligen finns i tryck igen!
Tack till Trombone för recensionsexemplaret!
Betyg:
0 Kommentarer
Vårens böcker 2022
Nu har flera förlag börjat släppa sina bokkataloger för våren 2022! Här kommer mina noga utvalda favoriter som jag vill läsa:
Från Natur och kultur:
Från Wahlström & Widstrand:
Från Lilla Piratförlaget:
Från Schildts & Söderströms:
Från Förlaget:
Från Albert Bonniers förlag:
0 Kommentarer
De 10 bästa böckerna jag läste 2021
Jag har funderat ett tag på vilka böcker som var mina favoriter från 2021 och det finns en hel del att välja på! Nu har jag gallrat ner det till 10 stycken:
Hit räknar jag inte omläsningarna av En dag Jennifer av Risto Pakarinen och Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall som båda är solklara femmor fortfarande. Dessutom finns det många riktigt starka fyror som inte ryms med på listan.
Vilket fint läsår 2021 det var! Jag ser framemot att hitta lika fina läsupplevelser 2022.
En kommentar
Miss Jean Brodies bästa år – Muriel Spark
Titel: Miss Jean Brodies bästa år
Originalets titel: The Prime of Miss Jean Brodie
Författare: Muriel Spark
Översättare: Ingeborg von Rosen
ISBN: 9789186021429
Sidantal: 160
Förlag: Modernista
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 2012 (original 1963)
Handling: “På en flickskola i mellankrigstidens Edinburgh samlar Miss Jean Brodie en frigjord, passionerad och högst målmedveten lärarinna en skara noggrant handplockade elever: de allra, allra bästa, hennes flickor, Brodies gäng.
De mer konventionella skolämnena får ge vika för kärlek, politik och konst, och Miss Jean Brodie gör allt för att forma flickorna till starka och oberoende kvinnor. Samtidigt har hon kärleksaffärer med två av skolans manliga lärare, varav den ena är gift. »Tryggheten är inte det viktigaste«, manar hon sina elever. »Godhet, Sanning och Skönhet är det viktigaste. Följ mig.« Och det gör de. Men en av flickorna ska komma att förråda henne.”
Årets första besvikelse! Jag hade förväntat mig något helt annat. ”School of Rock” och ”Dead Poets Society” är filmer med liknande tema och därför tänkte jag att den här berättelsen från 1963 kunde vara något för mig. Men Jean Brodie blir inte den där sympatiska och karismatiska ledaren som man vill att ska klara sig, istället blir hon en riktigt jobbig person som jag inte kan heja på. Jag tror det är meningen. Det jag dock inte förstår är hur eleverna håller sig lojala till sin konventionella lärare. För det första så vet vi läsare nästan inget om vad hon egentligen undervisar, förutom mottot ”godhet, sanning och skönhet är det viktigaste”. Det blir därför svårt att leva sig in i deras vardag i klassrummet. Författaren borde ha byggt upp lojaliteten mot miss Brodie så att även läsaren tror på den.
Jag kan heller inte tro på att eleverna aldrig studerat något alls, eftersom de ibland måste klara vissa saker i andra ämnen och ska dessutom inte ha miss Brodie i högre klasser (när de ska välja klassiska/moderna linjen). Det är helt enkelt inte trovärdigt att hon kan rabbla om italienska pojkvänner i flera år utan att det märks. Flickorna är dessutom så unga när de börjar i miss Brodies klass att det måste finnas någon som hemma berättar för sina föräldrar om vad de pratat om i skolan. Det kan vara en av de saker jag avskyr mest av allt med hela boken; att barn utsätts för den här huvudlösa, utseendefixerade läraren. Äldre elever skulle jag förstå att går i fällan. Men som sagt hade det krävts mera för att jag verkligen ska köpa konceptet.
Att någon av Brodie-flickorna sedan förråder miss Brodie för hennes lärarmetoder vet vi redan på baksidetexten, men vem av dem det blir och varför ska vara något slags spänningsmoment. Det misslyckas fatalt. Det avslöjas ganska tidigt av författaren, dessutom med vaga grunder. Jag får anta att miss Brodie ska skildras som en tragisk figur som lever ”i sin värld”, jag uppfattar henne som självcentrerad, patetisk och manipulativ.
Dessutom upprepar författaren vissa karaktärers egenskaper tio gånger i boken, t.ex. ”Rose hade sex appeal”. I början trodde jag det var en miss, men sedan började dyka upp var och varannan gång Rose nämndes. Det här förstod jag inte. Allting blir mycket tunt, och upprepande, jag förstår berättelsen men jag förstår inte vart författaren vill komma med den. Berättelsen var mycket rörig och på 150 sidor blev sega att komma igenom. Kanske är det någon poäng jag missförstod totalt, men jag blev bara väldigt uttråkad.
Betyg:
0 Kommentarer
Torsdagsmordklubben & Mannen som dog två gånger – Richard Osman
Titel: Torsdagsmordklubben & Mannen som dog två gånger
Originalets titel: The Thursday Murder Club & The Man Who Died Twice
Författare: Richard Osman
Översättare: Ing-Britt Björklund
ISBN: 9789100188559, 9789100188962
Sidantal: 400 + 399
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2021
Handling: ”Elizabeth, Joyce, Ibrahim och Ron, alla närmare de åttio, bor på Coopers Chase, ett luxuöst äldreboende på den idylliska engelska landsbygden. På torsdagarna träffas de och ägnar sig åt att efter bästa förmåga lösa ännu olösta brott. Tillsammans utgör de den okonventionella och kreativa Torsdagsmordklubben, ständigt diskuterande över en kopp te eller varför inte ett glas gin eller whisky. När ett mordfall blir verklighet och lik dyker upp på de mest oväntade platser ställs Torsdagsmordklubbens mod och kreativitet på sin spets och de bestämmer sig omedelbart för att hitta mördaren och lösa den kniviga mordgåtan.”
Jag hade inte hunnit skriva en recension om första delen av Torsdagsmordklubben innan jag läste del två, Mannen som dog två gånger alldeles nyss. Eftersom båda böckerna fick samma betyg och har samma styrkor och svagheter så blir detta en sammanslagen recension.
Premissen låter onekligen intressant, en drös med sympatiska äldre som bor på ett lyxigt äldreboende och sysselsätter sig med att lösa olösta brott. Det är ju en trevlig sysselsättning för att få hjärnan att ständigt arbeta och dessutom en chans att samlas med sina vänner. Det är här som mysfaktorn ligger i böckerna. Richard Osman gör karaktärerna roliga på ett lite sarkastiskt sätt och hans egna stil för humor kommer tydligt fram under läsningens gång.
Jag gillar en mys-deckare och det är precis dit Osman vill nå; en tankenöt som inte är för blodig och att man skrattar till på vissa ställen. Det lyckas han med. Det som jag däremot tycker är hans svaghet är att karaktärerna inte kommer till liv på andra sätt än dialog, överlag är böckerna väldigt pratiga och dialogdrivna. I vissa scener funkar det bra, i andra tycker jag att han har för bråttom att komma till skott och bygger inte upp tillräckligt. Speciellt i den andra boken slår det mig att jag fortfarande inte känner Elizabeth, en av huvudkaraktärerna, om inte den största huvudkaraktären. Jag kan inte se henne framför mig.
Själva deckargåtorna är rätt så välgenomtänkta, det kan jag ge Osman. Även om jag listade ut nästan allt i den andra delen långt på förhand. En annan grej jag inte gillar i andra boken är att det är på tok för många sidokaraktärer, särskilt när Osmans karaktärbygge är svagt. Det blir mest en massa namn som slängs in och jag får inget grepp om alla dessa sidokaraktärer. Redan själva Torsdagsmordklubben har snäppet för många medlemmar/karaktärer än Osman klarar av.
Jag gillar böckerna, men inte så mycket att jag stämmer in i hyllningskören. De var helt okej. Jag ska absolut ge Osman fler chanser, speciellt för hans kluriga humor som jag tyckte väldigt mycket om,
Betyg:
0 Kommentarer
Vägskäl – Jonathan Franzen
Titel: Vägskäl
Originalets titel: Crossroads
Författare: Jonathan Franzen
Översättare: Rebecca Alsberg
ISBN: 9789178091959
Sidantal: 639
Förlag: Brombergs
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2021
Handling: ”En av USA:s skönlitterära giganter är aktuell med en fristående första del i en kommande trilogi. Vi dras raskt in i svenskättlingarna Hildebrandts hiskeliga familjesaga. Familjefadern är den veke och självcentrerade prästen som försöker parera sin psykiskt instabila och geniförklarade hustru. Deras fyra barn driver den dramatiska historien framåt. Medan Vietnamkriget rasar, och deras land plågas av motsättningar, pendlar de mellan syskonkärlek och upprivande rivalitet. Och deras livsöden kastas mellan lyckorus, förtvivlan och svek.
Med elegant lätthet och mästerlig berättarkonst får Jonathan Franzen oss att förstå våra mörkaste drivkrafter, vår egen tid och historiens gång.”
Jonathan Franzen är en ny bekantskap för mig. Jag visste verkligen ingenting om vare sig boken eller författaren när jag började läsa. Jag blev i vilket fall som helst mycket positivt överraskad. Efter ett tag är jag totalt inne i handlingen, den rätt så vardagliga handlingen om vi ska vara ärliga. Det är en stor roman om en familj där alla har sina egna problem men också påverkas av varandra. Pappan Russ är präst, det är där vi börjar. Därefter får vi lära känna de tre äldsta barnen; Clem, Perry och Becky. Och såklart prästfrun Marion.
Det blir en hel del snack om kyrkan, vilket man förstår p.g.a. Russ jobbsituation men också av ungdomsklubben Crossroads där det finns en karimastisk ledare som står i konflikt med Russ. Marion är inte särskilt nöjd med livet, eller är hon? Vilket bagage har hon med sig? Och Becky, den vackra och omåttligt populära flickan som kommer med i Crossroads till sin bror Perrys förtret. Clem bryter sig fri från familjen på college men hittar inte sin plats.
Jag är förvånad över att Franzen lyckas hålla mitt intresse uppe. Jag skulle ge en trea i betyg för berättelsen men nära på en femma för berättarstil. Sidorna bara flyger fram och ingenting känns det minsta krystat eller tillgjort. Översättaren har dessutom gjort ett fantastiskt jobb! Det här är en roman att gotta ner sig i, speciellt för alla som gillar romaner med fokus på familjerelationer. Jag vet inte vad Franzen inte får med, det finns verkligen av allt. En storartad läsbuffé för den som bara vill dras med i någon annans liv! Jag hade önskat mer 70-tals referenser och ett par partier blev överdrivet välgjorda, så in på den minsta detaljen att det var onödigt petigt.
Detta är första boken i en planerad trilogi! Rekommenderas!
Betyg:
0 Kommentarer
Unpopular opinion: jag gillar inte ljudböcker
Jag har flera gånger försökt att ge ljudböcker en chans, senast blev det Spöket på Canterville av Oscar Wilde. Eftersom jag inte är en van lyssnare så valde jag en lite kortare bok. Jag tror att sagor/barnböcker i form av ljudbok kan fungera för mig eftersom texten är så pass kompakt. Men en skönlitterär roman, på säg 400 sidor som ljudbok? Det känns ganska tungt. Även om jag kan läsa en 400 sidors bok så känns ljudboken lång. Jag vågar väl påstå att jag läser snabbare än jag lyssnar, men det är inte bara tid det handlar om.
Ljudböcker kan man lyssna på medan man ”gör annat”, det låter ju smidigt? Men sanningen är att jag zonear ut allt för lätt. Medan jag diskar så börjar tankarna vandra och jag har plötsligt missat något av boken eller så har jag själv för högt oljud med något och missar en rad dialog. Ska jag backa, och hur långt? Egentligen tycker jag det är rätt så skönt att inte lyssna på något hela tiden. Allting måste inte vara tidsoptimerat in i det sista, jag oroar mig stundvis för att vi människor är så upptagna och småstressande konstant att vi känner att vi inte kan bara diska, utan att det är bäst att alltid slå två flugor i en smäll. Många tittar på film eller serier men har telefonen i handen största delen av filmen. Mår vi bra av det? Ser vi verkligen filmen?
Ett annat problem jag har är uppläsaren, som jag har förstått spelar en enorm roll i hur man sugs in i berättelsen eller inte. Men när jag läser en bok har jag min egen berättarröst och därmed ett problem mindre. Nästan alla ljudböcker jag har provat på har haft irriterande uppläsare. Antingen är de för monotona och dialogerna flyter samman, vem talar nu? Är det hon eller han…eller så gör de allt för stora förändringar i rösten när de läser i dialog, såpass att det kan låter överdramatiskt, pinsamt eller totalt FEL. Uppläsaren kan bedöma att personen låter snorkig, när den egentligen ska låta glad t.ex. Mycket av läsning handlar om den egna uppfattningen om karaktärerna och helheten, vilket jag tycker jag går miste om i ljudböcker. Tvärtom serveras ljudboken för mig, färdigtuggad.
Slutligen ser jag böcker som ett fysiskt föremål, en artefakt, något jag samlar på och känner på. Hur jag uppfattar boken påverkas av den fysiska boken, på gott och ont. Ljudboken erbjuder bara berättelsen utan sitt hölje. När jag läser ett tummat exemplar av en secondhandbok eller en ny sci-fi bok med något snyggt under omslagspappret – det är saker jag aldrig får uppleva med ljudboken.
Jag vet inte om jag ännu behöver nämna att förlagen börjar satsa på renodlade ljudboksmanus, det skrev jag om för en tid sedan, samt att författare inte får skäliga och/eller oklara inkomster från ljudböckerna. Plattformarna är många, branschen har växt snabbt och jag vill se att författare ska få pengar motsvarande arbete. Ljudböcker når ut till fler, men om pengarna de håvar in är mindre så går det kanske ut på ett? Vi som konsumenter har också ett ansvar för vad vi konsumerar och därmed understöder. Författarna själva vågar sällan uttala sig särskilt mycket om ljudbokens problematik eftersom de också på ett vis blir beroende av det, det är där massan ligger. Så här står det i en artikel från Sveriges Radio: ”Exakt hur mycket en författare får betalt för en strömmad ljudbok beror på författare, förlag och strömningstjänst – och avtalen är hemliga.” Tipsar även om denna artikel från Svenska Yle: Kolumn: Hundratusentals böcker för priset av en kaffe och en bulle? Nej tack!
Jag känner till ljudbokens fördelar, men vill gärna lyfta denna (inte så populära) åsikt 🙂 Jag kan väl inte vara den enda? Läsglädje till er, oavsett hur ni tar del av litteratur!
3 Kommentarer
Vad jag läste 2021 – alla böcker
Vilket läsår det var! Det högsta antalet böcker jag hittills loggat, men här ryms massor av ungdomsböcker in och en del poesi. Jag är jättenöjd att jag varje dag prioriterat att läsa, åtminstone en liten stund. Orsaken till att jag läser så mycket är för att jag verkligen prioriterar det, det går före att se på film eller tv-serier till exempel. Dessutom går läsning lite i perioder, detta år hade jag tydligen väldigt mycket lässug! Hoppas 2022 håller i sig lika bra, men mitt mål är 60 böcker. Målet för 2021 var 50 och det översteg jag galant. Huvudsaken är att man gillar det man läser och vågar rata tråkiga böcker.
0 Kommentarer