Främlingen – Albert Camus
Titel: Främlingen
Författare: Albert Camus
ISBN: 9789174291278
Sidantal: 170
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 2010 (original 1942)
Handling: ”Meursault är mannen som slumpen gör till mördare. Men i omgivningens ögon begick han ett minst lika stort brott när han inte grät på sin mors begravning. När han ställs inför rätta för att ha skjutit en man på stranden rullas hans förflutna upp, och alla hans tidigare handlingar vänds emot honom. I korta dramatiska satser laddas spänningen upp i detta mästerverk om sanning, rättvisa och förnuft.”
Jag börjar absolut tappa hoppet att jag ska gilla någon av de manliga Nobelprisvinnarna i litteratur. Efter bottennapp med Hemingway och Marquez så fortsätter det med Camus. Jag hade förväntat mig något helt annat, kanske ett litet filosofiskt verk med moraliska frågor. Det jag fick var en, enligt mig, en psykiskt sjuk man, Mersault, som bara är frustrerande att läsa om. Jag förstår att detta är en av existentialismens viktigaste böcker men det mesta gick mig förbi faktiskt. Boken förmedlar att livet är meningslöst, men jag kan inte köpa det här. Mersault gör livet meningslöst alldeles själv, genom sina idiotiska handlingar (som jag inte kan gå närmare in på p.g.a. spoilers). Dessutom är han alldeles tunn och genomskinlig som karaktär, för att jag ens ska sympatisera med hans passiva inställning till livet behöver jag få veta något om honom. Det lilla jag får veta är inte mycket mer än att han bor i ett oroligt bostadsområde och är kär (kanske? man vet aldrig eftersom Mersault är känslokall) i en tjej som heter Marie. Varför bryr sig inte Mersault om något? Jag vet inte.
Ibland när man läser en hyllad och prisbelönad modern klassiker och inte fattar vad som är så märkvärdigt så kan man känna sig otroligt trög. Varför förstår inte jag vad som gör detta till ett mästerverk? Vad har jag missat? Jag bläddrar igenom boken igen och läser recensioner. Ändå står jag där som ett frågetecken. Det är nästan pinsamt att vara i minoritet och inte kunna stämma in i hyllningskören. Men någon måste ju göra det, så jag tar en för laget så att säga. Mycket har gått förlorat i översättningen, påstås det. Vilket också kan bidra till att jag inte fångas in av berättelsen.
Ofta återkommer vi till läsningen ska vara lustfylld och intressant, om en bok inte är det så är den inte det helt enkelt. Bara för att jag inte förstår den här boken så kanske någon annan ser på den med helt andra ögon. Men nej, jag kan verkligen inte rekommendera den här boken. Den må vara tunn, men det finns många andra tunna böcker där ute som är mycket bättre.
Betyg:
