Att läsa klassiker, om läsvanor och lästempo
I min klassikerutmaning (månadens klassiker) för 2021 har jag bekantat mig med en hel del böcker jag kanske inte annars skulle plockat upp. Det har gett mig en hel del nya insikter, framför allt om läsning. För många år sedan läste jag Jane Austens Stolthet och fördom och förstod inte alls grejen. ”En tråkig, intetsägande bok” blev omdömet. Om jag skulle läsa om den idag tror jag inte jag skulle ge samma betyg. Varför?
Jag tror att man måste vara på en viss nivå, läsförståelsemässigt, för att alla gånger ens orka hänga med i en klassiker, speciellt om den är lite äldre.
Precis som med musik och filmer så finns det mycket litteratur som följer ett slags mönster som vi blir vana vid. Det ska finnas en tydlig början, en plot, gärna en plot-twist och ett ordentligt avslut. Det ska finnas ett tydligt karaktärsgalleri och helst inte för många karaktärer. Vi vill ha handlingsdriven text där vi hela tiden har något som lockar oss att läsa vidare. Det får inte blir segt och trampa på stället.
Vissa klassiker tycker jag inte alls passar in i dagens modell. Det finns såklart mängder av olika klassiker och samtida böcker som går sin egen väg, men om man tänker på det stora hela. För att uppskatta en klassiker måste man kanske lägga in en annan växel. Ofta måste man läsa långsammare och verkligen ta in texten, speciellt om den inte fokuserar starkt på att det ska hända saker hela tiden. Det kan vara en enda mening som en karaktär säger som avgör stora händelser eller en stämning i boken. Många samtida böcker slänger in mera vardagligt prat i sina dialoger. Dessutom är klassiker ofta föråldrat i språket, människor använde ett annat sätt att föra sig och uttrycka sig. Då beter sig också karaktärerna annorlunda.
Under 7 år har jag nu läst böcker intensivt (60-80 böcker per år ungefär). Det handlar inte nödvändigtvis om hur många böcker jag läst men att jag har läst mycket; använt hjärnan för läsning, och därmed tränat upp den. Läsning är såklart inget som hjärnan kan av sig självt. Jag förstod att klassiker måste läsas ”med andra ögon” än det jag är van vid, men ändå tog det emot att läsa klassikerna. Ofta är vi rädda för dem. Ibland är de tjocka, gammaldags språk eller mycket hypeade och vi tänker att vi kanske inte kommer gilla dem. Ibland verkar handlingen tråkig, speciellt krigsskildringar är inget jag intresserar mig för. Men om man ibland vågar gå ut ur sin egen comfortzone och bara läsa med ett öppet sinne kan man få ut ganska mycket av att våga prova annan typ av litteratur. Man kommer ändå inte gilla alla böcker, alla klassiker är inte just din bok. Men i en tid där vi, speciellt på bookstagram och bokbloggar, ser hur många kan avverka hundra böcker på ett år så dras man lätt med i det. Att läsa Tolstoi i en hel månad och kanske inte ens gilla boken – det är risker många inte ens vågar prova. Ibland är det faktiskt helt okej att dra ner på lästempot. Hur många böcker man hinner läsa har ingen betydelse, eftersom läsning handlar om det du gör i stunden: läser. Men jag har själv upplevt att jag känner mig långsam om jag i flera veckor läser samma bok. Nästan som om jag tappar tålamodet, även om inte det är något fel på boken. Då måste man stanna upp och fråga sig varför man läser: för att hinna läsa allt man vill läsa eller för att njuta av läsningen?
Kanske vi lever i en tid där allt ska gå rysligt fort. Serier ska binge-tittas, filmutbud finns i det oändliga, streamingtjänsterna spottar ut nytt att titta på en så snabb takt att vi till och med upplever stress. Fomo – fear of missing out kan också börja nästla sig in bland bokälskare. Vi vill inte missa den där spännande boken som alla talar om just nu. Men vi vill ju också läsa de där 10 böckerna vi har i vår akuta TBR-hög. Plus alla tvåhundra olästa böcker vi har hemma. Och fyrtio bibliotekslån (eller är det här bara jag…). Plötsligt befinner vi oss i en tid där vi känner att vi inte hinner med. Det här är inget nytt problem, men jag tror det har intensifierats i och med att vi allt mer samverkar via sociala medier.
Förutom läsning är många av oss också intresserade av annan typ av underhållning. Allt ska hinnas med. I något skede måste vi prioritera. Och det då vi kanske börjar skynda oss mot vår vilja. Ibland undrar jag om ljudböcker bidrar till binge-lyssnande av böcker, så fort man gör något så måste man lägga i hörlurarna för att hinna igenom allt man vill. Det är bara min fundering, jag lyssnar inte själv på ljudböcker, så kommentera gärna.
I någon del av mig känns det som om jag alltid har miljoner saker på hög. Och det har vi oftast redan på jobbet, med hushållsarbetet eller i trädgården. Vi måste inte stressa oss igenom våra hobbyer och fritidsintressen.
Jag vill göra ett slag för att läsning ska få vara en del av vårt hypersnabba samhälle som får gå långsammare och som ska få ta tid. Våga välja en ”svårare” bok, kolla upp klassiker som kanske verkar intressanta. Det utkommer massor med böcker hela tiden och hur mycket vi än läser kommer vi aldrig att komma i mål; för det finns inget. Vi kommer aldrig hinna läsa alla böcker vi vill läsa eftersom vi inte hinner avverka böcker i den takt de kommer ut. Plus allt som finns tillgängligt från förut. När man finner ro i den tanken kanske man också finner ro i sin läsning. Klassiker är ofta böcker som blir klassiker eftersom så många läsare funnit glädje av att läsa dem. Det finns alltså en liten, liten kvalitetsstämpel på dem. Därför är jag nyfiknare än någonsin på de böckerna, även om inte alla böcker passar alla läsare. Bara jag kommer ihåg att varva ner och ignorerar alla olästa böcker som blänger på mig från bokhyllorna.
Vilka kloka tankar, och jag kan bara hålla med. I år bestämde jag ju mig för att strunta i antal lästa böcker och fokusera på det jag själv vill läsa. Det gjorde att jag t.e.x. läste Utvandrarna och Invandrarna vilket jag är jätteglad att jag gjorde, för de har jag velat läsa så länge. Men just på grund av att de är tjocka och att jag tänkt att de är lite svårlästa har de inte prioriterats tidigare.
Läste betydligt fler klassiker i äldre tonåren och hade inga problem med det. Nu på senare år har det blivit mycket feelgood och många deckare, genrer som kanske gjort mig lite lat, och inte utmanar mig, men som resulterat i fler antal lästa böcker. Det beror förstås på vilken genre/vilken typ av bok man väljer att läsa, men känns som att trenden går mot mer snabbläst/snabbkonsumerat vilket är synd. Här spelar nog ljudboken stor roll, när en del skrivs enbart för ljud, och andra för att det ska passa både för ljud och text. Det här blev nog lite svamligt, men det var mina spontana tankar.
Tilläggas kan att det som blir lite motsägelsefullt i mina tankar är att jag de två senaste månaderna fått fler recensionsexemplar än någonsin. De flesta utan att jag blivit tillfrågad. Därför känner jag ingen press, utan tar det i min takt och väljer fortfarande det jag vill läsa just nu.
Jag tänker precis likadant, det finns många böcker man inte prioriterat för att de känns tjocka eller svåra och man allt mindre vågar utmana sig själv i brådskan att hinna läsa allt man vill. Det där med att bli lite ”läslat” tror jag många kan känna igen sig i! Å ena sidan är det också avkopplande att bara läsa böcker man i genrer man är van/bekväm med, å andra sidan utmanar man då sig själv aldrig och upptäcker sällan något nytt. Många feelgoods och deckare följer precis samma mönster, bok efter bok!
Rec-ex som kommer utan att man blivit frågad först tycker jag också man kan läsa om man vill, men inget måste. Många blir extra stressade av mängden rec-ex och ibland frågar folk efter mer rec-ex än de egentligen hinner läsa. Vilket också orsakar en slags lässtress. Jag tror inga böcker läses med rätt ögon och får en ärlig/bra recension om man känner att man har bråttom 😀
Exakt därför jag satt ned mitt läsmål blev för mycket stress och låg 15 böcker efter 🙁
Precis, läsning ska ju inte orsaka stress eller sträva till att hinna igenom så många böcker som möjligt! <3