Eufori: en roman om Sylvia Plath – Elin Cullhed
Titel: Eufori: en roman om Sylvia Plath
Författare: Elin Cullhed
ISBN: 9789146237303
Sidantal: 294
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: Svenska
Format: E-bok
Utgiven: 2021
Handling: ”Eufori är en fantasi om Sylvia Plaths sista år i livet. I en rasande, böljande, bångstyrig text möter vi Plath: förtvivlad, uppspelt, svartsjuk, grandios. Här ryms kärleken till barnen, längtan efter att få skriva och frustrationen över maken Ted Hughes ovilja att dela ansvaret. Hennes författarskap får alltid stå tillbaka för hans, men hennes inre monolog visar en konstnär av ovanlig kaliber..”
Jag vet inte om man kan säga att en bok har fel läsare men jag kände mig en aning som fel person att läsa boken. Böcker är till för alla, men nu är jag fullständigt obekant med Sylvia Plath, förutom att ha läst Glaskupan. I början av berättelsen störde det här inte alls. Jag glömde att det var just Plath berättelsen handlade om. En av orsakerna till att jag bävat att läsa Eufori (och Rodham av Curtis Sittenfield också för den delen) är att jag har svårt med verkliga personer i fiktiva berättelser. Om jag är påläst om personen så stör jag mig på den fiktiva berättelsen. Om jag inte känner till personen så glömmer jag att det ens är en verklig person som den fiktiva handlingen innefattar. Då återstår frågan; för vem är berättelsen intressant?
Jag tror starkt på att de som känner till mycket om Sylvia Plath, kanske till och med är ett stort fan, får lite extra underhållning i berättelsen. Då känner man som läsare till vissa tidslinjer och händelser som gör att en slags underhållningsfaktor skapas. Som en extra, lite kul, dimension till allt annat man redan visste om personen. Men, jag kan ha fel. Det kan också vara besvärligt att läsa ”hittepå” om en person som man vet väldigt mycket om.
Jag skulle ha uppskattat boken precis lika mycket om den handlade om en helt fiktiv karaktär. Det som lyfter boken är författarinnan Elin Cullhed. Vilket språk! Första halvan av boken känner jag mig nästan lite golvad; wow, en fempoängare i sikte. Jag sparar massor av citat. Det känns stundvis som om Cullhed sprutar fram berättelsen med kraft; en bok hon så länge velat skriva och om en person hon brinner för, och kan så mycket om att hela hon vill sätta sig in i personens huvud. Det tycker jag man inte ser allt för ofta, en stark passion som syns i berättelsen.
Det som gör att jag faller ur kälken i senare delarna av boken är, vad jag tror, Cullheds beskrivningar av Plaths psyke som fallerar allt mer. Det blir rörigt i Plaths huvud, allting hoppar hit och dit och texten flyter inte på. Ibland hänger jag inte med i svängarna och får hoppa en sida tillbaka, så fort går det. Vem var det här nu igen, och var är de nu… Jag tycker inte alls om att bli osäker på vart berättelsen för mig och vad jag nu ska förväntas förstå. Många hävdar att Plaths sista år i livet är överdokumenterat, kanske man här försökte undvika att berätta saker som ”alla” redan vet. Problemet är att jag ingenting visste.
Plaths känslor kring moderskapet var rörande och igenkännande. Äktenskapet med Ted är frustrerande och äkta. Det är både tungt och vackert att läsa boken. Skulle man i senare halvan av boken knutit ihop det lite redigare, även om bipolaritet och depressivitet ska skildras trovärdigt, så hade jag definitivt kunnat totalälska boken.
Betyget blir 3,5. Jag beundrar Cullheds gudomligt vackra beskrivningar av tankar och känslor, och för passionen av Sylvia Plath. Men vill man veta mera om Plath kanske det här inte är rätt väg att gå. Underhållande relationsroman med psykisk ohälsa, författarskap och kvinnoroller som tema.
Betyg:
