Mary Poppins – P.L. Travers
Titel: Mary Poppins
Författare: P.L. Travers
Sidantal: 171
Förlag: Natur och Kultur (Skattkammarbiblioteket)
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 1961
Handling: ”Mary Poppins, barnsköterska hos familjen Banks på Körsbärsvägen, är en berömd gestalt i den moderna engelska barnlitteraturen. Hon är en mycket prydlig och korrekt person, som sköter sina barn med fast och beslutsam han och det är svårt att tro att hon, som hon gjorde, kom blåsande in i huset till dem från himlen. Men barnen Banks och alla andra barn som lärt känna Mary Poppins vet att i hennes sällskap kan det hända de mest oväntade saker – till exempel att man får promenera rakt in i ett målat landskap och träffa alla möjlig fantasifigurer livs levande. Författarinnan P.L Travers har också berett föräldrarna mycket glädje genom att låta dem träda in i sina tavlor från barnens värld, som är målande med utsökt klarhet, humor och förståelse. Men framför allt har hon nog i Mary Poppins, som både ger barnen trygghet och väcker deras fantasi, skapat världens bästa barnsköterska.”
Årets första klassiker som för mig blev en mycket stor besvikelse. Jag har aldrig läst Mary Poppins tidigare och jag har inte sett filmer eller musikaler som baserar sig på boken. De glimtar jag ändå sett av Mary Poppins har varit positiva, jag tänkte att hon skulle vara en såndär stollig, glad och rolig kvinna. Hjälp vad fel jag hade.
Det finns många problem med den här boken – jag vet inte ens var jag ska börja. Mary Poppins börjar som nanny åt fyra barn, de två minsta är tvillingar och de större heter Jane och Michael. Orsaken till att just Mary Poppins får jobbet är mycket oklart, hon bara dyker upp och familjen anställer henne på direkten utan att intervjua flera kandidater. Mary Poppins (för man måste på något vis alltid säga hela namnet) är sträng och kall, jag tycker ofta synd om de stackars barnen. Det visar sig dock att hon har magiska talanger (för mig är det oklart om de faktiskt är magi eller fantasi som beskrivs, vilket drog ner på betyget ytterligare).
Det finns inget rött snöre i berättelsen, alla händelser är totalt lösryckta i skilda kapitel. I ett kapitel ”pratar” de små bebistvillingarna som vuxna människor – jag blev totalt förvirrad hur det är meningen att jag som läsare ska uppfatta det hela. Är det Mary Poppins fantasi? Är hon drogad? Eller det någon sorts saga hon berättar för någon – vem? Kan hon höra vad bebisarna tänker? Jag förstod verkligen noll.
Mary Poppins beskrivs inte alls som person, allting är mycket hemlighetsfullt och mystiskt. Hon är dessutom väldigt egenkär och verkar vara mån om sitt utseende, vilket jag tyckte var en lite konstig detalj. Hon drar med sig barnen ut, något magiskt händer, sedan läxar hon upp dem i slutet. Allting är bara väldigt, väldigt konstigt. Slutligen beslutar sig Mary Poppins för att fly sin kos, ingen förklaring varför och barnen vill inte att hon ska gå, trots att hon konstant är sträng och elak mot dem. Föräldrarna verkar inte alls bry sig om sina barn heller. Hela familjen känns dysfunktionell.
Berättelsen har inte åldrats väl, förutom rasism så blir jag bara frustrerad och illa berörd på att barnen inte ska ha känslor, tankar eller idéer. Det var en annan tid, men jag förstår mig definitivt inte på det magiska i den här boken. Intressant att boken beskrivs som ”Mary Poppins ger barnen trygghet”, det måste ha varit en annan uppfattning vad trygghet är på den tiden. Vad vet jag. Nu är jag supernyfiken på hur Disney har gjort filmen med Julie Andrews i spetsen, som fick en Oscar för rollen.
Betyg:
Men oj! Då känns det som en klassiker jag kan skippa framöver. Jag har sett någon filmversion har jag för mig men då tror jag inte hon framstod som så kall och sträng. Det var dock länge sedan jag såg den så kan minnas fel.