Svindlande höjder – Emily Brontë
Titel: Svindlande höjder
Originalets titel: Wuthering Heights
Författare: Emily Brontë
ISBN: 9789174993974
Sidantal: 361
Förlag: Modernista
Språk: Svenska
Format: Storpocket
Utgiven: 2014 (original 1847)
Handling: ”Berättelsen om hur hittebarnet Heathcliff skapar ohanterligt starka band med sin rika välgörares dotter, Catherine Earnshaw, är en av världens mest omtalade kärlekshistorier. Så har den också filmatiserats inte mindre än fem gånger.
De må vara själsfränder men socialt sett tillhör de olika världar. Den våg av frustrerad längtan och destruktiv passion som följer när Catherine avböjer att gifta sig med Heathcliff är unik i litteraturen..”
Efter att ha läst Jane Eyre av Charlotte Brontë blev jag väldigt nyfiken på Svindlande höjder av hennes syster Emily. Det här är en bok jag hört talas om, om och om igen, men aldrig prioriterat att läsa.
Det är otroligt att tänka att Emily skrev den här boken när hon var i 20-års åldern. Till att börja med blev jag ganska frustrerad på att den alltid nämns som en ”kärlekssaga”. Jag vet inte riktigt hur jag ska berätta om teman i boken – men en kärlekssaga tycker jag inte att det är, trots att vissa kärleksrelaterade händelser.
Egentligen kan jag berätta väldigt lite, annars finns det risk för spoilers. Men i stora drag kretsar boken kring de karaktärer som växer upp och lever på Wuthering Heights och dess närområden. Vi får under tiotals år följa med den dysfunktionella familjen och dess tjänstefolk.
Mr. Heathcliff lär vi känna som hittebarnet som plötsligt dyker upp med den äldre Mr. Heathcliff, ingen förstår varför. Lilla Heatchliff har svårt att passa in i familjen och hans nya syskon retas med honom, speciellt Catherine. Catherine och Heathcliff fattar ändå ett slags tycke för varandra. Båda är två av de mest osympatiska och avskyvärda karaktärerna jag någonsin läst om. Deras elaka sätt och deras barnsliga uppträdanden gjorde mig så irriterad stundvis. Ändå måste jag medge att Brontë lyckats väldigt väl i sitt skildrande av dem.
Det känns dock ändå som om jag missat vad som är bokens storhet. Speciellt den senare halvan av boken tar lite andra, och oväntade, riktningar som jag tyckte inte var till berättelsens fördel. Om boken getts ut idag så skulle redaktörer garanterat fixat till den lite och förkortat vissa delar. Den känns ganska rå i sitt format, nästan som om man får läsa den precis så som Emily skrivit den för första gången. Det känns i texten som om hon skrev precis det hon ville, att hon vågade vara så djärv som hennes fantasi tillät. Det tyckte jag om.
Det var en plåga att läsa ut den, bitvis var den så mörk och dyster att jag drogs med i stämningen. Att lyckas med det är också en konst, jag tror Emily Brontë är en oslipad diamant som kunde gett ut mycket mer om hon levt längre. Jag är glad att jag läst boken, men den var inte riktigt min typ av bok.
Betyg:
