Titel: Ormen i Essex

Förlag: Albert Bonniers förlag
Sidantal: 429

Handling: ”Cora Seaborne är fortfarande ung men har just blivit änka, och nu förväntar sig omgivningen att hon ska snöra åt korsetten, klä sig i svart och dra sig tillbaka med en knähund i famnen. Men äktenskapet var inte särskilt lyckligt, och rollen som viktoriansk societetsfru passade aldrig den egensinniga och frihetstörstande Cora. Hon bestämmer sig för att lämna storstaden för landsbygden i Essex, tillsammans med sin socialistiskt orienterade väninna Martha och sin mycket speciella son Francis. De hamnar i den lilla staden Colchester, där rykten om ett mystiskt odjur har skapat masshysteri hos lokalbefolkningen.Coras teori är att det rör sig om en oupptäckt art som hon är fast besluten att hitta och klassificera. Hon finner en oväntad vän och intellektuell jämlike i traktens präst William Ransome. Tillsammans söker de svaret på gåtan, samtidigt som Will och Cora oundvikligen dras till varandra.”

 

Jag ska vara ärlig när jag recenserar, och det gäller även nu. Jag ville verkligen älska Ormen i Essex! Handlingen och omslaget lockar till läsning, bokbloggare hyllar den och överallt har man skådat detta snygga omslag. Men varför funkade den inte för mig?

 

Sarah Perry verkar vara en intressant person, hon lyckas dock inte riktigt övertyga mig som läsare. Hon beskriver året 1893 på ett sätt som jag inte riktigt får att passa in, kanske för att jag själv vet för lite om hur samhället såg ut vid den tidpunkten, eller så är det vissa moderna detaljer som jag fäster för stor vikt på. Hon gör sitt yttersta att få berättelsen djup och mystisk, hon berättar inte för läsaren vad man skall tycka om karaktärerna, samtidigt som det är just det som gör berättelsen lite spretig och flummig.

 

Huvudkaraktären Cora Seaborne är en kvinna som porträtteras som feministik och stark, Perry vill verkligen få en att se det. Trots det tycker jag hon mest försöker figurera Cora som en man, jag vet inte om man behöver lägga till en hel drös manliga drag för att få en kvinnlig karaktär stark och självständig. Förutom Cora får man följa några andra karaktärer i den lilla byn, så som pastor Will och hans familj, hushållerskan/vännen/kompanjonen (?) Martha som Cora tagit med sig från London, Coras son Francis samt några läkare och några bybor (som för övrigt inte hade någon roll i berättelsen överhuvudtaget). Jag hade svårt att hålla intresse uppe för dessa karaktärer och det hoppades av och an mellan dessa. Mysteriet med ormen i sjön var det som gjorde att jag ville läsa vidare, men jag tänker inte ens gå in på hur platt det föll.

 

Jag fann inte kärlekshistorierna mellan karaktärerna intressanta, kanske för att det aldrig riktigt flammade upp något. Cora gjorde många saker jag verkligen inte tyckte om. Jag uppskattade verkligen Coras intresse för vetenskap och natur i början, men någonstans på vägen tappade jag tråden. Speciellt en massa berättelser om några läkare som gör en massa läkar-stuff sida upp och sida ner, som inte heller bidrar till berättelsen. Perry kunde ha gjort detta mycket mera koncentrerat och fokuserat mera på Coras personlighet och hennes tankar, man skulle lärt känna henne på ett annat sätt.

Många verkar verkligen älska boken och det känns jättetrist att inte ha upptäckt det fantastiska med den. Troligen var det författarens sätt att skriva som gjorde jag jag jämt föll av kälken och tankarna vandrade iväg till helt andra saker än berättelsen. Om du tycker boken verkar intressant så ska du ändå ge den en chans, eftersom jag definitivt är minoritet att inte klicka med den!