Titel: Neverworld

Originalets titel: Neverworld wake

Förlag: Modernista
Sidantal: 271

Handling: ”DET VAR EN GÅNG, på den tiden då Beatrice Hartley och hennes fem bästa vänner på Darrow-Harker School var det tuffaste gänget i stan de vackra, de hippa, de som andra ville vara. Men när Jim, gruppens kreativa geni och Beatrices pojkvän, plötsligt dog förändrades allt. Ett år efter examen återvänder nu Beatrice för en återförening på Wincroft den herrgård vid kusten där vännerna tillbringat så många nätter och delat så många tankar, hemligheter, förälskelser och planer med hopp om att få svar på den fråga som värker i henne: Vad visste egentligen hennes vänner om Jims död? Kvällen fylls av haltande skämt och obekväm tystnad, och svaret på frågan verkar avlägset. De en gång så nära vännerna är förändrade splittrade och osäkra. Det är för sent. Men när natten går mot morgon rasar åskan, och en mystisk man knackar på dörren. En man som berättar något som inte borde vara möjligt.”

 

Den här boken har verkligen fått blandade recensioner. Det verkar som att många tycker den var ”mjeh” medan andra älskar den. Jag hör till den senare kategorin. Marisha Pessl är en fantastisk författare, detta är hennes YA-debut och den klarade hon perfekt. Jag tyckte mycket om hennes föregående bok Nattfilm, även om jag inte var nöjd med slutet så plöjde jag igenom den tegelstenen på bara någon dag. Samma sak hände nu, även om denna bok hade sparsamt med sidor, så som YA-böcker bör ha enligt mig. Längden på boken var precis lagom till det som berättelsen skulle förmedla.

 

Vi har en grupp av vänner som möts igen efter ett tragiskt avslut på en gemensam vän till dem, Jim Mason. Oundvikligen började jag, som älskar bandet The Doors, dra paraleller med deras frontfigur Jim Morrison. Reasons? Båda var poeter, musiker och personer som folk drogs till, de hade något extra. Plus namnen då, som är väldigt lika. Men Jim Mason är borta, polisen drog slutsatsen att det var ett självmord. Beatrice Hartley, Jims flickvän, tror inte på det. Men när alla vännerna, inklusive Beatrice, hamnar i en värld som kallas Neverworld blir det klart att Jims mysterium behöver lösas, men även ett annat, större, problem. De är fast i Neverworld, en plats där tid och rum står still. Varje dag börjar på samma ställe, vid samma tid.

Jag har alltid varit svag för berättelser med tidsresor/tidsmysterium, det lite kittlar ens fantasi på ett sätt som är väldigt intressant. Vad är tid och rum egentligen, hur uppfattar vi det och kan vi verkligen inte styra det?

Pessl bygger upp en fantastisk värld i Neverworld, man kan känna skräcken och paniken i att vara fången i tidens fängelse där inget egentligen ändras, där inget åldras. Man måste hela tiden läsa vidare för att ta reda på hur det ska gå och hur allting ska lösa sig för vännerna. Karaktärerna är intressanta och boken igenom löper ett mysterium i ett annat mysterium, det blir aldrig tråkigt. Pessls förmåga att skriva blandvändare har bevisats än en gång.