Sidantal: 400

Handling: ”One golden family. One fateful summer. Four lives changed forever. Amber Alton knows that the hours pass differently at Black Rabbit Hall, her London family’s country estate where no two clocks read the same. Summers there are perfect, timeless. Not much ever happens. Until, one stormy evening in 1968, it does. The idyllic world of the four Alton children is shattered. Fiercely bonded by the tragic events, they grow up fast. But when a glamorous stranger arrives, these loyalties are tested. Forbidden passions simmer. And another catastrophe looms…
Decades later, Lorna and her fiance wind their way through the countryside searching for a wedding venue. Lorna is drawn to a beautiful crumbling old house she hazily remembers from her childhood, feels a bond she does not understand. When she finds a disturbing message carved into an old oak tree by one of the Alton children, she begins to realise that Black Rabbit Hall’s secret history is as dark and tangled as its woods, and that, much like her own past, it must be brought into the light.”

 

Denna bok låg och värmde hyllan i två år, i väntan på att bli läst. Det var ett spontanköp från 2016 för att omslaget var såå fint. Och baksidetexten var inte så tokig den heller. Ett ruggigt, enormt hus i Cornwall och familjehemligheter, det brukar jag gilla (tips: Hannah Richells ”Skuggan av ett år” och ”Systrarna Tides sista sommar” är myket läsvärda).

 

Det börjar lite som en feelgood-roman, där Lorna och hennes blivande man Jon försöker hitta den perfekta bröllopsplatsen. Efter en del sökas hittar de Pencraw Hall, eller Black Rabbit Hall som det också kallas. Jon gillar det inte, men Lorna älskar det. Hon känner sig dragen till platsen, och snart upptäcker hon att hon själv har ett band till Black Rabbit Hall (för att sådana slumpar händer åt oss alla…?). Frågan är väl varför Lorna är så hiskeligt intresserad av ett läckande och lite ovårdat hus till sitt drömbröllop. En ännu märkligare fråga är varför Lorna vill stanna kvar övernatten när den creepyga Mrs. Alton (husägarinnan) önskar att Lorna ska sova över (varför?). Jon kör snopet hem. Därifrån far väl det mesta utåt med boken. När Lorna börjar ”smyga” omkring i huset och rota överallt vill jag bara gömma ansiktet i kudden.

 

Det enda som verkligen höll mitt intresse uppe är historien som utspelar sig på 60-talet, då huset var fyllt av liv och familjen Alton spenderade alla somrar där. Där finns många twists and turns, och jag började längta att kapitlen om Lorna skulle ta slut, så jag fick återgå bakåt i tiden istället. Där finns den där riktiga känslan av mystik och karaktärerna känns levande.

 

Författaren misslyckas med att hålla historien trovärdig och tillräckligt intressant. Det blir lite för många missar i ploten, det lämnas en massa oförklarat och ibland känns allting lite som ett avsnitt av The bold and the beautiful. Boken hade de rätta elementen och tanken var god. Det nådde inte riktigt ändra fram i förverkligandet.

 

Betyg: