Sidantal: 214

Handling: ”Vädret har varit underligt i flera veckor, och David Drayton tycker först inte att det är något konstigt med dimman som väller in över sjön efter en våldsam sommarstorm. Men ett instinktivt obehag säger honom snart att det som närmar sig inte är någon vanlig dimma.

Tillsammans med sin son och en granne åker David in till stormarknaden, och under tiden omsluts staden av dimman. En rad skrämmande händelser inträffar kort därpå, och stadens invånare inser med stigande fasa att det rör sig okända och dödliga varelser i det ogenomträngligt vita.

David och hans son blir tillsammans med andra invånare som åkt för att handla fast på stormarknaden, och snart bildas olika grupper bland dem. De som vägrar tro på vad som händer, de som helt enkelt kopplar bort hjärnan inför skräcken de bevittnar och domedagsprofeterna, som anser att ett blodsoffer är det enda som kan häva förbannelsen. David tillhör gruppen som instinktivt känner att det enda de kan göra är att försöka fly. Men hur flyr man utan att se, och utan att veta vad för slags fiender som blixtsnabbt rör sig i dimman …”

 

Efter två bättre upplevelser med King (”22/11 1963” och ”Dolores Claiborne”) så fick jag mersmak för hans författarskap. ”Dimman” (The Mist) lånade jag från biblioteket eftersom den inte finns i tryck på svenska för tillfället. En kort bok som nästan känns som en novell. Jag läste denna i strålande solsken och 30-graders hetta, vilket säkert försämrade läsupplevelsen något?

 

Handlingen redogör det som behöver vetas om boken på förhand. David och hans son Billy blir strandade på stormarketen medan den täta dimman sluter sig omkring byggnaden. Stämningen blir kaotisk och klaustrofobisk och snart klarnar det vilka hemskheter som rör sig därute.

 

Så, det som jag inte gillade med boken: Jag tyckte verkligen inte om David. Speciellt en viss sak han gjorde, vilket jag inte kan skriva ut p.g.a. spoiler.
Billy, som är fem år, pratar som han vore 20. En femåring kan omöjligt prata sådär!

Dimman och orsakerna till alltihopa blev alldeles oförklarat för min smak, slutet var lite konstigt.

 

Det jag gillade var själva stämningen med dimman, den kändes äkta och tidvis kände jag mig ganska inne i handlingen.

Det känns lite som om jag verkligen gillar Kings böcker, eller så gillar jag dem inte alls. En ganska ojämnn författare för mig. Återstår att se vad nästa King-bok ska bli.