Titel: Anna är online

Förlag: Söderström

Handling: ”Samuel blir kär i en fantastisk flicka. Men Anna är inte vilken tjej som helst, hon är härlig, men hon bär också på skrämmande hemligheter. Samuel och Anna chattar då de inte har tid att träffas, det är gullande som bara nyförälskade behärskar, men ibland är Annas meddelanden förvridna till en rotvälska som oroar Samuel. Hon är online, men ändå offline, och inte enbart språkligt. Samuels studiekompis Pentti tycker om att tyda drömmar, både sina egna och andras. Och någonting står inte rätt till, säger (mar)drömmarna. Den sömniga studiestaden Åbo med sina kajor börjar kännas allt mer kuslig. Kajor är himlens pirayor, konstaterar Anna, och hon om någon vet vad det innebär.”

 

Denna bok lånade jag av en vän i hopp om att få riktigt läskig läsning. På finlandssvenska ännu till! Av någon anledning har jag inte prioriterat finlandssvenska böcker högt, jag läser bara det som faller mig in. Denna bok utspelar sig i en bekant stad, nämligen Åbo. Det var mycket igenkännbara miljöer, vilket ökade trivselkänslan i boken. Man visste hur ån såg ut, man visste hur gatorna gick på ett ungefär.

 

Boken har några år på nacken nu, vilket märks eftersom smartelefonen inte är in the picture ännu. MSN var nog på utgång när denna bok gavs ut, men fortfarande i användning. Facebook-jätten petade ut MSN ganska snabbt. I vilket fall som helst var jag själv en MSN-nörd som satt uppe på nätterna och chattade med mina vänner. Jag fick nostalgiska känslor och kunde bra minnas utseende på programmet osv. Så det fanns mycket som tilltalade mig med denna bok, främst igenkänningsfaktorer.

 

Samuel är dock en karaktär jag inte gillar, för att vara helt ärlig, bryr jag mig inte riktigt om honom. Hans naiva och impulsiva beteende, speciellt med drickandet, irriterar mig mest. Författaren vill tydligt, för tydligt, peka på att han är påväg att bli en missbrukare. Man hade vunnit på att låta läsaren lista ut det själv. Men det är inte det som historien fokuserar på, utan hans nya tjej Anna. Deras MSN-konversationer verkar konstigare, och är det som spänningen i boken bygger på. Jag märkte att jag snabbt ville läsa förbi om Samuels destruktiva beteende och märkliga kompisgäng, te.x. Pentti som samlar på mardrömmar i en bok och börjar med våld spå folks drömmar på en fest. Detta fyllde mest ut sidorna i boken och passade inte riktigt in någonstans.

 

Det var en småkuslig som med sina föga 213 sidor höll mig underhållen i en enda sittning. Imponerade att jag inte lade den ifrån mig före den var utläst, men plotwisten kunde jag tyvärr snusa mig till redan i början. Men ett rungande JA för att kombinera MSN med skräck. Skön blandning!

 

 

Titel: Vi har alltid bott på slottet

Förlag: MiMa förlag

Handling: ”En gång var de sju i familjen Blackwood. Men en dödlig dos arsenik fann vägen till familjens sockerskål. Den enda som undvek sockret till bären var äldsta systern Constance. Hon misstänktes för mord på sina föräldrar, sin bror och sin faster, men frikändes. Sedan dess lämnar hon aldrig slottet, sätter inte foten utanför dess trädgårdar.
Farbrodern Julian åt av giftet men överlevde. Numera rullstolsbunden skriver han maniskt på sina memoarer. Merricat, Constances lillasyster, kom inte till bords alls den där kvällen för sex år sedan, eftersom hon skickats till sängs utan mat som straff för olydnad. Det är hon, Merricat, nu arton, som berättar historien. Och hon gör allt för att skydda sin storasyster, om hon så ska tvingas använda häxkrafter. En dag besöker deras kusin Charles slottet. Omedelbart hotas dess sköra, mörka hemligheter.”

 

Handlingen lät verkligen spännande. Lite som en blandning av deckare och gotisk spänning. Jag tycker mycket om Shirley Jacksons sätt att skriva.

Historien har till en början lite samma stuk som hennes mest kända bok, ett stort gammalt hus och lite märkliga karaktärer. Merricat är helt utstött, och påtittad och hånad, av byns invånare. Hennes syter Constance lämnar inte huset överhuvudtaget, så Merricat är den som sköter ärenden. I huset bor också deras farbror Julian, han är rullstolsbunden och manisk med sina memoarer. De är en ganska märklig skara personer som bor i huset, de enda som överlevde arseniken i sockerskålen den olyckliga kvällen för länge sedan. Ingen vet vem som gjorde det.

 

Merricat är en intressant person att läsa om. Hennes överbeskyddande inställning till systern och hennes mani med att gräva ner saker (häxkrafter) för att skydda huset och dem själva från saker och ting hon inte vill tampas med. Det finns en ganska stor sorg och obekvämhet bakom dessa karaktärer, men också ett starkt familjärt band.

 

Kusinen Charles blir jag aldrig riktigt klok på. Merricat gillar inte hans besök men Constance ger honom en chans. Lite antiklimax blev det nog vid bokens slut. Jag väntade på någonting som aldrig hände. En lite frustrerad känsla. Jag tyckte ändå om bokens komplexitet gällande karaktärer och den lite kusliga känslan, men den levde inte riktigt upp till förväntningarna. Detta är mera ett familjedrama och en historia om en lite trasig familj, kanske inte det jag trott när jag började läsa. Jacksons författarskap fortsätter ändå att förtrolla mig.