Titel: Uncommon type

Förlag: Random House UK

Handling: ”A hectic, funny sexual affair between two best friends. A World War II veteran dealing with his emotional and physical scars. A second-rate actor plunged into sudden stardom and a whirlwind press junket. A small-town newspaper columnist with old-fashioned views of the modern world. A woman adjusting to life in a new neighborhood after her divorce. Four friends going to the moon and back in a rocket ship constructed in the backyard. A teenage surfer stumbling into his father’s secret life.

These are just some of the people and situations that Tom Hanks explores in his first work of fiction, a collection of stories that dissects, with great affection, humour, and insight, the human condition and all its foibles. The stories are linked by one thing: in each of them, a typewriter plays a part, sometimes minor, sometimes central. To many, typewriters represent a level of craftsmanship, beauty and individuality that is harder and harder to find in the modern world. In his stories, Mr Hanks gracefully reaches that typewriter-worthy level.”

När jag hörde att Tom Hanks ska skrivit en bok blev jag väldigt intresserad. Jag har alltid tyckt om han som skådespelare och var förstås nyfiken om han kunde skriva också. Boken Uncommon type är en novellsamling av diverse olika historier, med ett genomgånende tema: alla inkluderar en skrivmaskin, i större eller mindre bemärkelse. De första historierna fångade lätt in mig, speciellt en novell om julafton hos en krigsveteran. Den var så himla fin!

Sen hände det något, historierna kändes för lika (väldigt ofta utspelade de sig på 70-talet eller bakåt i tiden), gav mig inte riktigt något, fångade inte in mig. Jag kvävde gäspningar och tittade på klockan. Eftersom noveller är så korta så behöver de ha ganska sprakande innehåll för att hålla intresset uppe. Eller så är jag också väldigt ovan att läsa noveller och kanske inte en genre jag håller mig till. Jag minns att det var lika problematiskt när jag försökte läsa ”Let it snow”, efter förrsta berättelsen ville jag hålla mig till den och inte alls läsa om något annat! (Det var Rainbow Rowell som skrivit den storyn). Man förbinder sig inte lika mycket till boken när det hoppar från sak till sak.

Hanks språk var helt okej, men för mycket amerikanska referenser för min del, jag kände mig som en utböling som försökte förstå mig på alla amerikanska termer. Omslaget var jättefint (min bild inte så värst fin..) och stilrent. Jag kan inte annat tycka än att boken var ”mjeh”.