Titel: Sagan om Smeden och stjärnan

Förlag: Radén & Sjögren

Handling: ”Det var en gång en by för inte så länge sedan för folk med långt minne och inte så långt borta för folk med långa ben. Det var en högst märklig och berömd by, framför allt var den berömd för sina kockar. Mästerkocken var den förnämaste av alla.
Vart tjugofjärde år firades de snälla barnens fest. Då skulle mästerkocken baka stortårtan.
Mästerkockens lärling hette Alf. Ingen visste vem han var eller var han kom ifrån, men han och ingen annan såg till att Älvornas silverstjärna bakades in i tårtan och hamnade hos smedens son.
Och den som bär Älvornas stjärna på sin pappa, han upplever de förunderligaste ting…”

 

Detta är den sista bok Tolkien hann ge ut innan sin död. Den finns inte i tryck just nu, jag köpte den begagnat. Vid något tillfälle kallade han denna för ”an old man’s book”, vilket jag förundrades lite över. Det är givetvis en barnbok, men den har något melankoliskt över sig. Det finns en form av metafor i bakgrunden, om hur man åldras och mer och mer fantasi och kreativitet försvinner, och att allt skall gå vidare i generationerna (enligt min tolkning).

 

Vid den tjugofjärde-årliga tårtfesten i byn som är känd för sina mästerkockar bakas ”Älvornas stjärna” in i den enorma tårtan, som bara utvalda, snälla, barn får äta av. Mästerkockens lärling Alf var den som gjorde det, men det råder lite oklarheter vem han är.
Stjärnan gör så att en person kan komma till en annan värld, där älvor och annan sorts kraft finns. Men stjärnan måste också gå vidare, vilket sker vid nästa tårtfest om 24 år. Personen som får stjärnan kan åtserse landet också efter att hen gett bort den, men bara de ställen hen hunnit utforska.

Det var en ganska trevlig berättelse men som inte lämnade något större eftertryck hos mig. Jag hade kanske förväntat mig mera av Tolkien och hade gärna läst lite mera om den andra ”alv”-världen.