Titel: Den sovande och sländan

Förlag: Bonnier Carlsen

Handling: ”Drottningen nås kvällen innan sitt bröllop av budet om en djup sömn som sprider sig som en pest i grannlandet, och som förvandlar invånarna till sömngångare. Drottningen, som en gång stått öga mot öga mot liknande ondska, som försatte henne sovande i en glaskista under ett helt år, beslutar sig att komma till undsättning. Med sina tre trogna följeslagare beger hon sig ut på en resa och ett äventyr som förändrar allt. Även en drottnings framtid och öde …”

 

Denna bok lånade jag från biblioteket till min Fall into fantasy read-a-thon. Den har dykt upp lite överallt de senaste två åren, så jag kände att jag måste läsa den! Neil Gaiman är inte bekant för mig sedan tidigare, men jag vet att han skrivit t.ex. Coraline och verkar ha en hängiven fankrets. Sedan finns de de som inte alls förstår sig på hans texter, jag måste lägga mig i den kategorin.

 

Illustrationerna är jättefina, men obehaliga. Chris Riddells verk har jag sett förr och jag gillar hans stil. Det är dock det enda positiva jag kan säga om boken.

 

Berättelsen är en re-telling, men jag får inte riktigt grepp om det är Törnrosa i en blandning av..Snövit? Något annat? Re-tellings verkar nuförtiden ha samma gemensamma tvist: prinsessan/drottningen/hjältinnan ska vara en stark, självständig kvinna. Helst rädda allt och alla. Inget emot det! Men, jag tyckte dock det kändes en aning framtvingat så som berättelsen var skriven. Plus en annan händelse lite längre fram, som jag inte kan skriva p.g.a. spoiler.
Hur var hon illusterad? Som vilken prinsessa/drottning som helst, långt vackert hår och en kroppsnära utrustning. Om man en gång gick in för en förnyelse av den kvinnliga huvudkaraktärern kunde man kanske gått all-in här och förnyat hennes utseende också.

 

Det finns dvärgar som bor under berget som sysslar med rubiner och silke (jag minns inte ens vad de gjorde med dem?), men de vet vi inget mera om efter att det nämns. Jaha? Ett försökt till bakgrundshistoria, men vad gav det?
Drottningen ska gifta sig, men det påverkar inte storyn alls, det fanns ingen poäng med det. Plötsligt börjar alla sova. Man vet inte vad någon karkatär heter? För lite information, för lite backstory. Det blev lite för kaotiskt för mig.

Sättet berättelsen var skriven på löpte inte, jag vet inte om det beror på den dåliga översättningen eller Gaimans språk. Jag hittade till och med stavfel. Språket kändes knaggligt och jag tror verkligen den engelska versionen skulle gjort berättelsen mera rättvisa. På något sätt lät svenskan ”rakt av” översatt, så meningarna blev konstigt upbyggda och ibland märkligt långa. Jag kände att jag många gånger fick koncentrera mig mera än vanligt för att hänga med vad det stod.

Den må se ut som en barnbok men den riktar sig till unga vuxna, värt att nämna (den är lite småobehaglig på sina ställen). Jag hatar att ge ett dåligt betyg, speciellt till en så vacker bok, men berättelsen funkade inte alls för mig.