Handling: ”Livia kan inte skiljas från sin nya kappa. Så fort hon tar den på sig känner hon att det är något speciellt med den, så i dag har hon den även i skolan trots att den nästan är för fin. Det är ju ändå hennes födelsedag! Och hon bara måste visa den för sin kompis Klara. Men Klara tycker att kappan är stickig och obehaglig.
Livia blir ledsen – sedan Klara flyttade är allt så annorlunda mellan dem. Förut, när de bodde grannar, var de bästisar och tyckte alltid lika. Men nu ses de nästan bara i skolan.

På vägen hem känner Livia sig ensam och utan att hon riktigt vet hur det går till tar hon en ny väg, över kyrkogården. Plötsligt står hon framför en liten grå gravsten. Den tillhör Elin. Elin som blev 11 år.”

 

Denna bok är ett av mina spontanköp, omslaget är ju så fint! Jag har tidigare läst Pensionat Vidablicks gåta av samma författare, de har alla en lite ”mystisk” känsla över sig, någon har kallat det ”i Maria Gripe-anda”. Som elvaåring skulle jag säkert älskat denna bok. Av någon anledning tyckte jag språket kändes barnsligare i denna än Vidablick-boken, men jag tror inte yngre läsare hittar något fel på berättelsen.

Jag har själv en röd kappa och tyckte det var mysig läsning. Det man inte riktigt får klart för sig är om kappan verkligen var magisk, eller om det bara upplevdes så. Kappan beter sig som den skulle ha en egen vilja, Klara tyckte den var fruktansvärt ombekväm medan Livia tyckte den var hur bra som helst. Jag gillar att man som läsare inte vet om den är magisk eller inte, man får tolka det som man själv vill. För sin åldersgrupp är denna bok mitt i prick.