Titel: När skruven dras åt

Handling: ”En ung guvernant till två föräldralösa barn på det ensliga godset Bly utanför London, accepterar mystiska villkor för sin anställning. Väl på plats möts hon av en stämning av iskall och stirrande övernaturlighet, barnen hon måste skydda samt en tvetydig husföreståndarinna. Alltmer osäker blir också läsaren, på fasans egentliga källa.
När skruven dras åt är en av världslitteraturens mest klassiska spökhistorier, skriven av den psykologiska romanens mästare Henry James. Kanske mer än någon från sin tid kom James att inspirera våra moderna skräckmytologier; från bilden av oskulden som ondska, till schizoida labyrinter à la Roman Polanski.
När skruven dras åt presenteras här i nyöversättning av Ola Klingberg och med ett förord av skräckvetaren Mattias Fyhr.”

 

Nu ska alla veta att jag tycker spökhistorier är underbara att läsa. Den lilla haken där är ju bara att man måste bli lite rädd, annars förlorar spökhistorian sitt huvuduppdrag. Det var precis vad som hände där, jag kände mig inte det minsta rädd.

 

Det lät ju alldeles lovande: en kort bok (spökhistorier ska vara rakt on point, utan en massa långsamt darvel), ett gammalt gods, en ny guvernant, ovanligt väluppfostrade barn (på ett skrämmande vis) och spöken. En av de mest populära böckerna inom klassiska spökhistorier.

Tyvärr var detta ingen bok för mig. Språket var helt okej i sig, det är en gammal text, men det fanns så mycket upprepningar. Hur barnen var så underbara, så väluppfostrade, älskvärda osv. Hur otäckt och fasansfullt det var att se spökena. Sist och slutligen såg man inte mycket av spöken, utan mera av guvernanten (huvudkaraktären som inte har ett namn?) och husföreståndarinnan Mrs. Groses skvaller. Slutet lämnade mig inga svar, bara ännu mera frågor. Det funkar i vissa böcker, men jag fattar absolut ingenting just nu. Vem såg vad? Vad var osaken? Vem visste vad som pågick? Vem var egetligen galen? Vad hade nånting att göra med nånting?

Vill du läsa något mera krypande, ska du plocka upp Kvinnan i svart av Susan Hill, som jag tyckte var otroligt kuslig på ett stillsamt sätt, utan att vara tråkig. Det lyckades inte Henry James med.