Titel: Det osynliga barnet
Författare: Tove Jansson
Språk: Svenska
Serie: Mumin #7
Sidantal: 207
Förlag: Schildts förlag Ab
Format: Inbunden
Utgiven: 1998 (original 1963)
Handling:
Snusmumrikens vårvisa och Ti-ti-oo
Homsans hemska äventyr och möte med lilla My
Filifjonkan som trodde på katastrofer
Den sista draken i världen, inte större än en tändsticksask
Hemulen som älskade tystnad och byggde ett nöjesfält
Det osynliga barnet som blev synligt igen
Hattifnattarnas hemlighet
Den lilla plysch-hunden Cedric med topasögonen
Mumintrollets jul under granen i snön
Det osynliga barnet består av nio korta historier från Muminvärlden. Jag upplevde att många av historierna hade en underbyggd mening, exempelvis Hattifnattarnas hemlighet, då Muminpappan ger sig iväg på en resa, får plötsligt nog av lugnet och tryggheten hemma i muminhuset. På vägen träffar han på hatifnattar, men de har problem att förstå varandra. Till slut får pappan nog och saknar muminmamman och allt det andra som var bra hemma, och så blir han så otroligt lycklig och tacksam att få komma hem igen. Det är ju lite så det är, plötsligt kan man bli så otroligt trött på sitt liv, men sedan inser man hur bra man har det.
Det osynliga barnet minns jag bra från tecknade muminfilmerna, men i boken är storyn inte alls samma. I filmen handlar det mycket om häxan som den osynliga flickan Ninni bor hos, medan i boken så flyttar Ninni in till muminhuset med Tootickis hjälp, för att komma bort från den elaka häxan som gjort henne osynlig med sin elakhet. Muminfamiljen är snälla mot Ninni och efterhand blir hon mera och mera synlig.
Historien om när mumintrollen blir väckta i december för att fira jul var så himla rolig! De vet inte var jul är för något, och tror det är något otroligt farligt. Mat ska den ha, och en gran fylld med en massa saker. Julen tycks tycka om mat?
Betyg:
juni 1, 2016 kl. 07:22
Kategori: Bokrecensioner