Titel: Vi är alla helt utom oss
Författare: Karen Joy Fowler

Handling: ”Som barn pratade Rosemary oavbrutet. Så mycket att hennes pappa bad henne börja i historiens mitt varje gång hon ville berätta något. Nu har Rosemary börjat på universitetet och hon pratar inte längre oavbrutet. Minst av allt pratar hon om sin familj.

Hon växte upp med två syskon: Lowell och Fern. Båda djupt älskade och båda numera försvunna ur hennes liv. Någonting hände som lämnade familjen i spillror. Sedan dess är Lowell på flykt, deras en gång så levnadsglada mamma är en skugga av sitt forna jag och deras pappa likaså. Och Fern, Rosemarys älskade syster, vad hände med henne? Ingen av dem hade kunnat föreställa sig hur Ferns öde skulle påverka dem. Då, nu och för alltid.”

Ärligt talat, jag sitter ännu här som ett frågetecken. Det är den märkligaste, djupaste bok jag någonsin läst. Jag kunde helt enkelt inte sluta läsa den. Jag måste få veta mera och mera. Men varje gång jag trodde att jag skulle få lite svar på mina frågor, så tycktes de bara bli flera. Varför gör du så här mot mig Rosemary Cooke? Jag väntade med spänning på den omtalade ”twisten” som jag var lovad. Konstigt nog gick den obemärkt förbi. Jag trodde den ”riktiga twisten” skulle komma sen..och sen…snart..men den dök alltså inte upp. Jag hade MISSAT den. Alltså självklart, ni som läst boken, vet vad jag pratar om. Och det var ju nog i efterhand en märklig twist på historien. Men på något sätt läste jag den helt mellan raderna. Jag trodde det betydde något annat.. Äsch, jag kan inte förklara mera än så. Vill inte avslöja något. Jag blev en gnutta besviken i alla fall.

 

Boken tar upp alla möjliga ämnen, vänskap, familjerelationer, politik, djurens rättigheter, socialt samspel, död, psykologi… En hel del alltså. Mest om minnen och familjedynamik. Språket är jättebra. Lite likt Gillian Flynns stil att berätta tycker jag, med märliga detaljer som sällan har så stor betydelse egentligen. Boken är alltså inte någon sorts deckare, utan bara språkmässigt kände jag vissa likheter. Det gillade jag väldigt mycket. Dock tycker jag slutet föll lite platt. Jag hade förväntat mig en final som fick mig att hoppa ur soffan. Tvärtom tyckte jag det gick relativt lågmält till.

 

Det häftiga med boken var faktiskt, egentligen, att jag målade upp scenarion för mig själv medan jag läste. Hur det skulle sluta, varför gör hon så, varför gör han så. Sedan visade sig att jag hade fel om allt. Jag trodde för mycket, om man säger så. Det är en synnerligen speciell bok som väcker många tankar och funderingar. Ändå tycker jag den föll en aning platt som sagt. Jag tror faktiskt att detta är en bok som uppfattas VÄLDIGT olika från person till person. Ingen har läst samma bok sägs det ju, men i detta fall menar jag det faktiskt.

 

Jag var ganska nära att ge boken en fyra i betyg, men det är något som känns alldeles otillfredställt inom mig efter att jag stängt pärmarna. Det byggdes upp så mycket… Vad stämde, vad stämde inte. Jag är lite frustrerad. Detta är dock en bok som skulle passa ypperligt för en bokcirkel, som andra också påpekat. Finns många vinklar att se saker ifrån.