Handling: ”Arthur Kipps är en ung advokat som har rest norr om London till Eel Marsh House för att gå på mrs Alice Drablows begravning och samtidigt reda ut hennes affärer.
Arthur förväntar sig en rad rutinmässiga formaliteter, men dras i stället in i en virvel av mardrömslika händelser och hemligheter: den gungande stolen i den övergivna barnkammaren, det kusliga ljudet av en hästvagn om natten, ett barns skrik i dimman, och otäckast av allt – och för Kripps också det mest tragiska – Kvinnan i svart.
Kvinnan i svart är en av de senaste decenniernas givna klassiker i skräckgenren: en djupt atmosfärisk och spännande roman, som bevisar att spökhistorien fortfarande är vid liv.”

 

En bok som faktiskt framkallar kalla kårar på mig. Fast jag är ju den lättskrämda typen, speciellt om det handlar om spöken. Berättelsen är helt fantastisk, landskapen och stämningen i boken är just sådär dimmig, grå och kuslig som jag gillar. Engelsk landsbygd och ett hus där allt inte står rätt till. Jag kan inte sluta läsa när jag en gång plockat upp boken. Men om man är lika lättskrämd som jag ska man nog inte läsa den ensam hemma en mörk kväll, vilket jag gjorde igår…

 

Boken är skrämmande på ett sådant sätt som man inte kan sätta fingret på exakt, författaren skulle ha kunna gjort allt mycket, mycket värre, men väljer att stanna vid den där konstiga gränsen där allt är bara…creepy. Språket är så vackert och detaljerat, det känns som att man själv är inne i berättelsen. I slutet får man de svar man behöver, och slutet fick mig nästan ännu värre till mods. Ett mästerverk!