Handling: ”Britt-Marie var här är en roman om att förlora sig, förälska sig och att sparka på det som rullar.
Borg är ett samhälle om vilket det snällaste man kan säga är att det ligger vid en väg. Britt-Marie är en 63-årig kvinna som fått höra att hon är en passivt aggressiv ältande gnällkärring. Hon har lämnat storstan och sin otrogna man efter 40 års äktenskap, Borg har gått igenom en finanskris som inte lämnat något annat efter sig än ”till salu”-skyltar och en ölstinkande pizzeria. Britt-Marie hatar fotboll, Borg har inget annat än fotbollen kvar. Det är inte början på en underbar vänskap, det är det sannerligen inte.
Men när ungdomslaget i byn behöver en tränare så desperat att de till slut är redo att ge jobbet till vem som helst, då bryr de sig inte om petitesser som att hon absolut inte vill ha det. För när det kommer till kritan finns bara en universell sanning om samhällen vid vägar: Pizzerior och fotboll är det sista som överger människorna.
Britt-Marie var här är en roman om fördomar (inte för att Britt-Marie har fördomar, givetvis inte), korrekt organiserade bestickslådor (gafflar-knivar-skedar, i den ordningen, men inte för att Britt-Marie ältar!) och en landsbygd vid en transportsträcka. Det är en berättelse om andra chanser, första sparkar och hur nästan allt går att rengöra med bikarbonat.”

 

Jag har läst ”En man som heter Ove” av Backman tidigare så jag kände att jag ville läsa denna också. Jag tycker boken var sådär, mittimellan, men rolig på sina ställen. Det dåliga med den är att jag själv hatar fotboll, ett ämne som alltid var på tapeten, jag kunde inte riktigt relatera till fotbollskärleken, även om det var vackert berättat. I viss mån tyckte jag se likheter mellan Ove-boken och denna. På något sätt kände jag mig inte så intresserad om livet i Borg, jag vet inte vad det beror på. Det ända jag ville läsa om (och det som gjorde boken läsvärd) var BRITT-MARIE. Hon är så rolig tycker jag! Jag älskar hennes sätt att uttrycka sig, hennes sätt att tänka och ja, hurudan hon är helt enkelt. Några av mina favoritstycken var där hon pratade med råttan på fritidsgården och när hon i en händelse mot slutet konstaterade att inte ens bikarbonat hjälpte i den stunden. Slutet var inte förutsägbart, ett plus. Så summasumarum; jag älskar Britt-Marie, men skulle gärna sett någon annan historia med henne!