Titel: Och så levde de lyckliga
Originalets titel: The Secret of Happy Ever After
Språk: Svenska
Författare: Lucy Dillon
Sidantal: 515
Format: Inbunden
Utgiven: 2013 (på svenska)
Handling: När Anna får ta över den lilla övergivna bokhandeln i Longhampton går hennes dröm i uppfyllelse. Dessutom får hon annat att tänka på än maken Phil, de tre aviga bonusdöttrarna och deras hyperaktiva dalmatiner. Snart är hennes butik fylld av böcker med hisnande berättelser om kärlek, äventyr, hemliga trädgårdar och borttappade hundar. Ändå fattas något i Annas liv för att hon ska få den riktiga lyckokänslan.
Annas perfektionistiska väninna Michelle, med sin blomstrande inredningsaffär, har stora planer för framtiden. Men när mörka hemligheter från det förflutna dyker upp och katastrofen hotar att slå sönder tillvaron, är det slut på alla romantiska drömmar. De två väninnorna kommer att tvingas att fatta livsavgörande beslut.
Den första boken av Lucy Dillon som jag läst. Har hört mycket bra om hennes böcker och av någon anledning lockade denna bok mest, det är hennes tredje. Det är en mysig bok, om man gillar böcker med lite långsam takt så är denna bra. Själv tyckte jag ibland att det gick lite för långsamt, speciellt i mitten av boken. Den är ganska lång på 515 sidor, något lite till skulle det kunna finnas. Jag är inte hundra procent nöjd med slutet, då jag tyckte allt det slutade ganska ”snabbt”, och jag skulle vilja veta mera om hur det egentligen sedan gick för dem allihop.
Jag tyckte mest om karaktären Michelle, ibland ser jag vissa sidor av henne i mig själv. Annas dalmatin Pongo blev man så förtjust i, Dillon har en förmåga att få både människor och djur väldigt levande! Man kan precis känna igen sig i Annas känslor angående bonusdöttrarna. Boken är väldigt välskriven. Återstår att se om hennes andra böcker blir lästa.
december 9, 2014 kl. 18:30
Kategori: Bokrecensioner
Jag älskar hennes böcker, och hennes andra är minst lika bra! A Hundred Pieces of Me skiljer sig från hennes vanliga, kanske skulle falla dig mer i smaken? 🙂