Handling: ”How long can they keep you in the dark? It was just a patch of ice. Just a bit of bad luck. But it was nearly enough to kill Kath Redway, spinning her car into Burrator Reservoir in the beautiful Dartmoor National Park. Miraculously, Kath escapes her accident with a few bruises and amnesia. She is shocked but delighted to be back in her remote moorland farmhouse with her handsome husband Adam, and her shy, gifted daughter Lyla. She’s alive! But her family is not so delighted. Her husband is cold, even angry. Her daydreaming daughter talks ever more strangely, about a ’man on the moor’. Then, as chilling fragments of memory return, Kath realizes her ’accident’ was nothing of the kind. And now her life collapses into a new world of darkness, menace, and terror.”

 

Recensionsbilden fick porträttera vad jag gjorde när jag läste boken; juldagen ägnades åt denna bok samt min favoritkonfekt Paradis! Boken var en julklapp, jag har sett framemot att läsa något nytt av S.K. Tremayne eftersom debuten Istvillingar verkligen imponerade. Andra boken, The Fire Child (Eldpojken), var läsvärd även om den inte kunde toppa föregångaren.

 

Det tar en liten stund att komma in i rätt stämning eftersom hed-områden inte hör till miljöer som finns i min närhet eller som jag är särskilt bekant med. Tremayne brukar vara en mästare på miljöbeskrivningar, och till slut börjar jag också se framför mig alla dessa våtmarker i Dartmoor, England.

 

Kath minns inte vad som hände dendär dagen den 30 december när hennes bil hamnade i vattnet i Burrator reservoaret, var det verkligen ett självmordsförsök? Kath lider av tillfällig minnesförlust men läkarna säger att minnen sakta ska återkomma. Och det gör det, under tiden tampas hon med sin man Adam som beter sig märkligt och att göra vardagen så normal som möjligt för hennes dotter Lyla. Lyla har ingen diagnos, men Kath misstänker Aspergers syndrom. Lyla säger saker om Kaths olycka som får Kath att oroa sig… men kan man lita på det Lyla säger, och varför är Adam så avvisande?

 

Jag är inte riktigt säker om alla bitar riktigt föll på plats när ploten började nystas upp. För mig blev mycket väldigt osannolikt, omöjligt att lista ut på förhand och ibland kändes det som om jag läste skriptet av en såpopera. Tremayne lyckas med det han brukar; fånga läsaren så att man måste läsa vidare,  fantastiska miljöbeskrivningar och karaktärer som det inte går att lita på. Men någonstans på vägen så blev allt alldeles för överdrivet och händelserna stämde på något sätt inte in. Jag gillade inte heller hur mycket svordomar och obehagligt språk (våld, djurstyckning, sex) som förekom, kanske i ett försök att få boken ”råare”, något som var totalt onödigt!

 

Jag har en lite förvirrad känsla efter att ha läst boken och kan inte annat än att vara besviken. Jag hade mycket höga förväntningar och hoppas att Tremayne återgår till det receptet han skapade Istvillingar med.