En saga om tidens väsen – Ruth Ozeki
Titel: En saga om tidens väsen
Originalets titel: A Tale for the Time Being
Författare: Ruth Ozeki
ISBN: 9789137142777
Sidantal: 500
Förlag: Forum
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2015
Handling: ”På en enslig ö utanför Kanadas Stillahavskust bor författaren Ruth med sin man. När hon en dag tar en promenad hittar hon en Hello Kitty-matlåda som spolats upp på stranden. Inuti finns ett gammalt armbandsur, några gulnade brev, en anteckningsbok och en dagbok som en japansk flicka, Nao, skrivit under sina sista dagar på jorden.
I den berättar Nao om sig själv, en rotlös tonåring som trakasseras av sina klasskompisar, om sin gammelmormor, en zenbuddhistisk nunna, om sin gammelmorbror som var en poesiälskande kamikazepilot och om sin far, som söker på nätet för att hitta hur man på bästa sätt begår självmord.
Ruth inser att dagboken måste ha skrivits för flera år sedan, men det känns som om hennes och Naos liv är sammanflätade. Som om det förflutna och nuet skulle kunna förenas.
En saga om tidens väsen är en sinnrik och oemotståndlig berättelse om banden människor emellan och sökandet efter tillhörighet. En roman som rör sig mellan fantasi och verklighet, på samma gång djupt allvarlig och full av humor, personlig och allmängiltig, i sin betraktelse över tiden och historien.”
Jag visste inget om den här boken före jag började läsa, annat än att den handlar om magisk realism – en genre jag är rätt så obekant med och jag vet inte riktigt om det är min kopp te. Men En saga om tidens väsen är läsvärd, om än lite långsam.
Ruth bor ganska isolerat på en ö med sin man och sin katt. När hon en dag hittar en plastpåse som innehåller en dagbok, och några brev, som tillhörde en japansk flicka vid namn Nao blir Ruth försjunken i hennes värld. När är dagboken skriven, vem är Nao och finns hon ännu? Bit för bit, långsamt, läser Ruth Naos texter och blir väldigt berörd.
Kapitlen handlar om både Ruth och Nao men Naos kapitel tar mera plats, vilket jag är glad för. Jag förstod inte riktigt kopplingen mellan Ruth och Nao, något som anses vara en röd tråd i boken. Nästan som om jag missade något fundamentalt i boken? Konstigt. Men det är Naos berättelse som berör mig, jag hade nästan klarat mig utan Ruth. Naos liv är ganska tragiskt och tungt att läsa om. Vanligtvis gillar jag inte sådana böcker, och även om kapitlen (speciellt om Naos farmor Jiko som bor i ett zen-buddistiskt tempel) ibland var väldigt långsamma och snudd på tråkiga så kunde jag inte släppa berättelsen. Jag ville också veta hur det skulle gå för Nao och hennes närmaste.
Det är en ganska bitterljuv känsla när boken är slut. Den passar kanske inte för alla läsare. Betyget blir en svag fyra, eftersom den lämnade avtryck efteråt och under läsningens gång men bitvis var tråkig.
Betyg:
