Deras ryggar luktade så gott – Åsa Grennvall
Titel: Deras ryggar luktade så gott
Författare: Åsa Grennvall
ISBN: 9789198181500
Sidantal: 190
Förlag: Syster förlag
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 2014
Handling: ”Det här är berättelsen om Jenny och hennes uppväxt under 70- och 80-talet. Med burkköttfärssås, Kamratposten och kyrkans barntimmar. Med en mamma som alltid behöver tröstas, och en pappa som lämnar rummet så fort det blir jobbigt.
Vad händer när ett barns alla känslor försvinner i ett vakuum? När enda vägen till föräldrarnas hjärtan går genom att hålla sig ur vägen? Och vad händer när det barnet växer upp och får egna barn det vill älska och trösta?
Deras ryggar luktade så gott är en föräldrauppgörelse, en kritik mot heliga blodsband och en kärleksförklaring till det barn som faktiskt har all rätt i världen att gråta en skvätt.”
Jag tycker om att läsa serieromaner dock sällan med ett så här allvarligt tema. Jag både njöt och nästan grät om vartannat.
Med olika scener tecknar Åsa Grennvall om hur det är att bli ignorerad som barn. På utsidan är det ett gott hem, föräldrarna är stabila och hemmet ser ut som hem förväntas göra. Men på insidan finns en ensam flicka. Föräldrarna ger henne mat och husrum, men var finns engagemanget?
Flickan, Jenny, lär sig att hålla sig ur vägen. Be inte om hjälp. Hon får mest uppskattning när hon klarar sig själv; ”Wow, kunde du göra det helt själv?”. En fras som säkert många föräldrar upprepar. I det här fallet ledde det till att Jenny strävade till att aldrig be om hjälp. Barn hittar sina sätt att få vuxnas uppmärksamhet och uppskattning, de noterar när man får reaktioner.
Det var uppslitande och medryckande att läsa om Jenny under hennes uppväxt fram till att hon själv hade egna barn. Det är ofta genom sina egna barn som man börjar analysera sin egen barndom. Själva rubriken på boken får sin förklaring i ett av kapitlen, när Jenny vill sova i sina föräldrars säng. Jag vet inte när jag sist blivit så berörd av en bok. Läs den!
Betyg:
