Sidantal: 354

Handling: ”When it comes to drumming, Leah Burke is usually on beat – but real life isn’t always so rhythmic. An anomaly in her friend group, she’s the only child of a young, single mum, and her life is decidedly less privileged. And even though her mom knows she’s bisexual, she hasn’t mustered the courage to tell her friends – not even her openly gay BFF, Simon.

Sidantal: 431

Handling: ”I en liten idyllisk by i norra England påträffas en ensamstående mamma död i den vackra flod som flyter genom byn. Tidigare på sommaren har en tonårsflicka hittats drunknad på samma plats. Att någon av dem skulle ha tagit sitt liv är osannolikt, men flodens historia är full av tragiska händelser.

Jules Abbott hade lovat sig själv att aldrig återvända. Men efter systerns död måste någon ta hand om hennes tonårsdotter. Motvilligt flyttar Jules in i sitt barndomshem och sakta öppnas dörren till ett förflutet hon under många år gjort allt för att förtränga.

Jules är bara en av de personer som förbryllar kriminalinspektör Erin Morgan. I byn finns fler som hade en speciell relation till de två döda, men de verkar alla undanhålla något.”

 

Succén med Kvinnan på tåget har väl ingen missat. Jag gillade den boken, även om den absolut inte levde upp till all hype, t.ex. Gillian Flynn utklassar Paula Hawkins i genren in a heartbeat.

Men nyfiken på att plocka upp Hawkins andra bok, det var jag!

 

Jag tyvärr besviken. Hakwins anstränger sig hårt för att få läsaren skrämd, det finns en liten spöhistorie-känsla i texten, speciellt i början. Det fanns för många karaktärer att hålla reda på och följa, ELVA stycken!. Det tog evigheter innan jag hade klurat ut vem som var vem, vem som var ihop och i samma familj osv. Kapitlen varvar alla dessa karaktärer på ett lite rörigt sätt, men mest får man följa syster Jules (eller Julia? Jag har ännu inte klart för mig vilket namn som ska användas) och systerdottern Lena. Efter att Jules syster dött uppenbarar sig Jules bara där, och Lena får finna sig i det.

 

Det finns för många obesvarade frågor när boken är slut. Massor. Jag kan förstås inte skriva ut vad, men man kunde nog diskutera en hel kväll om man började bena på alla ”Varför? Och sen då?”-tankar. Hakwins försökte göra det lite för snårigt, som läsare föll man av kälken. Inte en enda karaktär kunde man gilla eller ens sympatisera med. Jag kände mig inte riktigt intresserad av att veta hur det skulle gå.

 

Plus för boken är ett ganska drivande tempo och relativt lättläst. En bok som ger en underhållning men inte stannar kvar i minnet efter att den är slut.

 

Betyg:

Sidantal: 315

Handling: ”Åsa Mobergs roman Snart är det 1968 är en tidskapsel som på ett häpnadsväckande sätt tar oss tillbaka till det ikoniska året: dess stämningar och drömmar, dess instängdhet och mörker. Nina Bromans radikala krets av kulturarbetare och aktivister har tagit sig an uppgiften att befria det arbetande folket. Men bland Nina och hennes väninnor, vem är egentligen ofri?”

 

Ett spontanlån från biblioteket! Jag visste verkligen inget om boken när jag lånade den. Titeln och omslaget lockade mig att läsa, så himla snyggt och retro.

Åsa Moberg gav ut denna bok första gången 1984, så den är nu i nytryck av Natur & Kultur. Halvvägs genom boken märker jag att detta är tredje delen av en bokserie, vilket gjorde mig väldigt besviken. Det kunde synliggjorts tydligare i boken, jag hittade inte del 1 och 2 i nytryck heller? Varför ge ut bara del 3?

I början slukade jag boken. Nina Broman inleder sin karriär på klädföretaget Lao-Tse som praktikant. Företaget drivs av tre ganska färgsprakande kvinnor, deras vision är att Lao-Tse kläder ska vara tillgängliga för alla. De försöker få stora beställningar till varuhus och andra jättar, men svårt är det och företaget hotas av konkurs.
Vid sidan om arbetet skymtar man rester av Ninas tidigare relation och inledningen av en eller flera nya.

Ända hit gick det bra att läsa, men sista halvan av boken övertogs av allt för mycket politik för min smak, sida upp och sida ner. Jag tror denna kunde lämpa sig för äldre läsare, som kanske själv minns aktiviströrelsen, Vitenam-kriget och Revolutionen med stort R, den nämns mer eller mindre konstant boken igenom.

Jag hade hoppats på mera 60-tals anda i form av företagande, kläder, kärlek och mindre politik, även om 60-talet handlade mycket om politik också. Kanske jag förväntade mig en ”60-tals chit-lit”?

 

 

Sidantal: 192

Handling: ”Sommarboken handlar om tre människor som bor på en vacker ö i skärgården: Sophia, hennes pappa och farmor. Det är mest av allt en berättelse om vänskapen mellan en mycket gammal kvinna och en mycket ung flicka. Deras vänskap över generationsgränserna är lika stark och intensiv som en sommar i skärgården kan vara efterlängtad. Sommarboken en glad och varm bok fylld av livskänsla.”

 

Jag läste Sommarboken för några år sedan, före bloggen fanns. Därav blir det min första recension.

Jag kom ihåg vissa bitar men inte allt. Den är så melankolisk, nedstämd dock ändå hoppfull. Lite märklig förklaring på känslan i boken, det är bara så den är.

 

Sophia har förlorat sin mamma, detta näms bara som snabbast i början av boken, men man kan känna av denna sorg mellan raderna, genom t.ex. Sophias små vredesutbrott. Sophias pappa är med på ön, men han får (medvetet av Jansson) en minimal roll. Som läsare kan man känna hur det kändes för Sophia; en pappa som syns i ett hörn men försvinner lika snabbt. Ingenting säger han heller. Det avspeglar ganska tydligt en bakomliggande sorg för honom också. Farmorn kämpar med att hålla Sophia sällskap och sysselsatt, trots att hon är sjuk. Deras dynamik på den isolerade ön skulle säkert gå utmärkt att diskutera i en bokcirkel.

I övrigt händer det inte så mycket, det är vackra skärgårdsskildringar och det känns ganska hemtrevligt, som finländare kan man relatera till skärgården och stämningen där. Jag tyckte boken var okej, trevlig strandläsning, men inte mer än så. Dialogerna kändes inte tillräckligt flytande och handligen ibland lite hoppsig.

 

 

 

 

Sidantal: 284

Handling: ”Dolores Claiborne har något att berätta. Men inte bara det polisen väntar sig att få veta när de kommer med sina frågor om de närmare omständigheterna kring Vera Donovans plötsliga död dagen innan.
Alla vet ju att Dolores länge tagit hand om den rika, invalidiserade gamla damen på Little Tall Island utanför Maines kust. Och alla vet att de två kvinnorna inte alltid varit så sams. Men när Dolores Clariborne möter rättvisan har hon mer att komma med: en livshistoria, en bekännelse och ett försvar.
Och de allvarliga poliser som vill veta mer om Vera Donovans frånfälle får sig också ta del vad som egentligen hände den dag då Dolores Claibornes man Joe dog under den stora solförmörkelsen trettio år tidigare.

Dolores Claiborne är en berättelse om härdsmältan i ett äktenskap i sönderfall, ett äktenskap där själen fylls av hat. Vi får inblickar i de allra mörkaste rummen i Dolores Claibornes liv, och vi får se dem bländande upplysta av intensiteten i skräckmästaren Stephen Kings berättarförmåga.
Med Dolores Claiborne har han skapat en av sina mest övertygande romaner”

 

Ett spontanplock från bokhyllan! Boken är egentligen min sambos, som läste den för evigheter sen. Jag läste ut 22/11 1963 av Stephen King nyss och älskade den, så kände mig lite sugen att prova på en till av författaren. Omslaget är så himla fin-fult att man måste älska det. Så himla 90-tal! Den finns för tillfället i nytryck (storpocket och e-bok) av Albert Bonniers förlag.

 

Dolores Claiborne är en bok utan kapitel, hela Dolores historia berättas, av henne själv till två poliser, det är den historia du som läsare får ta del av. Det är ingen skräckbok, så den känns lite mera ”vanlig” för att vara en King-bok, men den krypande och obehagliga känslan finns där när Dolores skildrar hennes liv och framför allt, vad som hände när hennes man dog. Det klarnar även hur Vera Donovan, Dolores arbetsgivare plötsligt är död.

 

Det finns med andra ord inte så stora överraksningsmoment i boken, men det finns ändå mycket. Dolores är en karaktär man känner empati för, och hon hade ett förfärligt liv, samtidigt är hon en jädra stark kvinna. Älskar att läsa om starka kvinnor. Hon känns äkta och det var nog det som gjorde att jag läste ut boken hur fort som helst.

 

Spänning, obehag och en intressant livshistoria, det är Dolores Claiborne i ett nötskal.

 

Tidigare läst av författaren:

Betyg:

Sidantal: 197

Handling: ”Tio små negerpojkar åt supé i Rio,
en satte i halsen, och så blev de bara nio.
–
En liten negerpojke ensammen var.
Han gick och hängde sig,
och så blev det ingen kvar.

Tio människor med mer eller mindre dunkelt förfultet inviteras till Negerön. Genom en följd av till synes oförklarlig händelser decimeras antalet undan för undan tills den barnsliga ramsan om de tio små negerpojkarna gått i uppfyllelse.”

 

En av böckerna i utmaningen Hyllvärmare 2018. Jag samlar på Agatha Christies böcker och har ungefär 40 stycken. Ett tidgare inlägg där man ser några av titlarna finns här, även om jag fått flera till sedan förra året. An efter blir det svårare och svårare att hitta titlar man inte har, men det gör det hela bara roligare. Just denna titel känns jätte fel såhär år 2018, men boken har getts ut i nyutgåvor på engelska och svenska med ny, och mer korrekt titel; ”Och så var de bara en”. Som tips, ifall ni vill köpa den, man hittar den inte längre med det gamla titelnamnet.

Själv älskar jag de gamla utgåvorna och köper alla mina Christies på loppis.

 

Jag valde denna bok till Hyllvärmarutmaningen 2018 eftersom jag älskar Christies deckare och detta är troligtvis hennes kändaste bok (osäker om Mordet på Orientexpressen eller Mordet på Nilen har högre popularitet) med över 100 miljoner sålda böcker.

 

Man får vad man kan vänta sig; en hög med karaktärer att hålla reda på och en mördare bland dem, vem är det?

Det var så spännande att försöka lista ut vem det är, efterhand dör folk, en och en. Alltid när jag tror jag har mördaren på spåren så dör den personen! Ju färre som levde, destu mer spännande blev det. Jag fick hela tiden återgå till ramsan om de tio negerpojkarna för att gissa mig till hur någon skulle dö till näst.

Jag rekommenderar denna för alla som gillar klassiska deckare! Den är precis lagom lång, och intressant hela storyn igenom. Det var en grej jag inte riktigt gillade i upplösningen (som jag inte kan skriva ut p.g.a. spoiler), annars skulle det varit fullpott i betyg.

 

Liket i biblioteket

 

Sidantal: 104

Handling: ”För många tonårstjejer har dagboken spelat en stor roll i livet, en plats där hon kunnat uttrycka sig fritt utan att bedömas utifrån. Tonårstjejens dagbok är en samling autentiska dagbokssidor skrivna av tonårstjejer de senaste hundra åren. Här finns allt från den första kärleken till bråk med en supande pappa, från ångest till glassrecensioner och en utförlig beskrivning av filmen Titanic. Resminnen, teckningar, hångellistor, fotografier, kvitton och inklistrade fjädrar, allt som är livet kan rymmas i en dagbok.”

 

Vill du ha en lite annorlunda läsupplevelse? Plocka då upp denna bok! Dagbokstexter (riktiga!) skrivna mellan 1904 och 2017 av tonårstjejer är riktigt intressant. När man jämför med sina egna dagboksanteckningar (som man skäms innerligt för att man har skrivit…) så känns det ganska likt, många grubblar över liknande saker och dagboken har, och hoppeligen är ännu, ett bra forum att lätta lite på sitt hjärta och rafsa ner sina glädjen och sorger i livet.

 

Det är ibland svårt att tyda allas handstilar, men vissa texter finns transkiberade bak i boken, för det mesta löpte läsningen ändå på bra. Det kändes nästan ibland generande, som om man smygläste en främmande människas dagbok utan lov, vilket gjorde det bara ännu roligare och skämmigare att fortsätta läsa. Vissa dagbokstexter var så deppiga att man kände stark empati och undrade hur det gått för alla dessa människor i dagens läge. Andra texter var ganska roliga, t.ex. en där hon beskrev sin kärlek till glass, vilken glass som är hennes favorit och hur alla hennes godispengar gick åt till glass.

 

Jag tycker detta koncept var jättekul och hoppas att det skulle komma en bok till! Det får oss alla, och kanske speciellt tonårstjejer, att inse att vi är sällan ensamma om våra bekymmer och funderingar, fast det kan kännas så. En mycket läsvård bok, även om jag stundvis saknade riktigt ”starka” dagbokstexter eller längre berättelser.

 

 

 

Sidantal: 165

Handling: ”Torun har åkt med sina föräldrar till torpet, som de brukar göra på sommaren. Men i år har hon ingen kompis att leka med. Fast det gör inget, hon skulle ändå valt att vara ensam. Torun är tolv och har tröttnat på allt barnsligt. Det är hög tid att förvandlas, känner hon. En kväll byter hon namn och smyger sig ut i skogen som omger det gamla soldattorpet. I skogen möter hon vilseförare, andar och hungrare. Kanske också vänner. Den androgyne Missne till exempel, som hon snabbt fäster sig vid. Tillsammans med Missne ger hon sig djupt in i skogen, för att väcka någonsom sovit mycket länge. Ett äventyr där Torun måste uppamma både mod och list; och Missne är inte heller en riskfri kompanjon.”

 

Modernista var så snälla och skickade mig denna bok samt Juliane & jag av Inger Edelfeldt. Jag älskade båda böckerna!

 

Missne & Robin är en trolsk och somrig historia om Torun som lär känna alla världens figurer i en annan värld, precis utanför deras torp. Samtidigt behandlar boken hur det är att bli tonåring och vilja vara ensam, för vem förstår en? Man ändras och allt känns lite konstigt. Jag gillar att Torun är precis äkta, t.ex. när hon är väldigt elak mot sin mamma, för det är just sådant man ibland kan göra tokigt i den åldern, känslorna hoppar hit och dit. En liten stund senare kan man ångra sig djupt och känna sig som en liten unge som helst vill sitta i mammas famn igen.

Missne hade kanske inte en enorm roll i boken, trots titeln. Men visst finns han där! (jag skriver ”han”, eftersom Edelfeldt skriver ”han” i boken, även om det är odefinierat vilket kön han har). Torun och Missne har ett speciellt band, de känns som de båda drar fram varandras tuffa sidor och gör varandra starkare.

 

Stämningen i boken är perfekt! Den får en att känna att man också är i en magisk skog med alla märkliga väsen. Det finns så många bra detaljer som ger dendär rätta stug- och skogskänslan igenom hela berättelsen. Inger Edelfeldt har blivit en enorm favorit hos mig, det känns som hon och jag förstår varann, hon sätter ord på känslor och tankar jag har tänkt. Hon har dessutom gjort illustrationerna själv som dyker upp här och var mellan sidorna, och de var jättefina. Det gav berättelsen det lilla extra.

 

 

 

Sidantal: 276

Handling: ”A family massacre. A deluded murderess. Five witnesses. Six stories. Which one is true?One cold November night in 2014, in a small town in the north west of England, 21-year-old Arla Macleod bludgeoned her mother, father and younger sister to death with a hammer, in an unprovoked attack known as the Macleod Massacre. Now incarcerated at a medium-security mental-health institution, Arla will speak to no one but Scott King, an investigative journalist, whose Six Stories podcasts have become an internet sensation.King finds himself immersed in an increasingly complex case, interviewing five witnesses and Arla herself, as he questions whether Arla’s responsibility for the massacre was a diminished as her legal team made out.As he unpicks the stories, he finds himself thrust into a world of deadly forbidden `games’, online trolls, and the mysterious black-eyed kids, whose presence seems to extend far beyond the delusions of a murderess…”

 

Efter Six Stories var jag väldigt taggad på uppföljaren; Hydra. Scott King är tillbaka och boken är precis som sist i poddformat, fast i text. En lite annorlunda idé och intressant, men jag tyckte dialogerna (eftersom boken är 90% dialoger) blev lite mera tungrott denna gång. Vad det beror på vet jag inte, kanske för att det kändes lite hoppsigt och okronologiskt när personer berättade. Vilket i sig är ganska trovärdigt, det kan lätt bli så när man försöker svara på frågor och minnas vad som hände och varför.

 

I Kings senaste case, om Arla Macleod, vet vi redan en hel del. Att hon tog livet av sin styvpappa, sin mamma och sin syster. Det King nu utforskar är omständigheterna kring det, personer som kände henne och man får även lära känna Arla lite bättre.

Dessutom vävs det in internet ”trolls” och märkliga skräckspel från Asien för att krydda till allting. Författaren lyckas inte skrämma mig. Upplösningen kändes otrovärdig och det fanns många saker överlag som kändes lite oigenomtänkta.

 

En liten besvikelse blev detta, men jag har ändå lite hopp för Six Stories-uppföljare (om det blir någon)! Formatet är intressant och författaren har en förmåga att få berättarna att ”ha sina egna röster” och tonfall, trots att man bara läser vad de säger.

 

 

Titel: Sköldpaddor hela vägen ner

Förlag: Månpocket

Sidantal: 292

Handling: ”Aza Holmes är egentligen inte så intresserad av att ge sig in i jakten på Russell Pickett, den försvunne multimiljardären som jagas av FBI. Men 100 000 dollar i belöning gör att Daisy – hennes bästa, enda och fullständigt orädda vän – har andra planer. ”Krossa hjärtan, Holmesy, inte drömmar” är Daisys mantra.

Tillsammans navigerar de båda det korta avståndet över floden och det avgrundsdjup som skiljer dem från Picketts lyxiga egendom.

I det gigantiska huset bor nu bara Picketts söner, Davis och Noah. Davis som Aza kände när de var små. Davis som aldrig kan lita på att någon gillar honom för den han är eller om det är pappas pengar som lockar.

Men med Aza kan han vara lugn. Hon bryr sig inte om belöningen och hennes tvångstankar upptar det mesta av henns tankar. De snurrar i en allt snabbare spiral som inte går att bryta eller styra. Alla bakterier som finns, alla sätt som de kan komma in i kroppen och hur man kan dö av dem. Alla bakterier som finns i en människas saliv, som byter mun vid en kyss …

Till denna berättelse hör också Daisys framgångsrika fanfiction om Chewbacca och en tuatara som kan bli både mycket gammal och mycket, mycket rik.”

Här är en bokbesvikelse som kallas duga. Var ska man börja? Vi börjar väl med det som var bra ändå, för att hållas lite positiva. Green beskriver psykisk ohälsa på ett genuint sätt (skulle jag tro åtminstone?) genom sin huvudkaraktär Aza Holmes. Det finns många bra, och lite drömska, filosofiska dialoger genom boken som jag gillade. Mycket om ”jag” (vem är man, vad förkroppsligar en själv, vilka tankar är ens egna, vad styrs man av osv.) och om rymden och stjärnor. Allt det köper jag!

 

Mina problem med boken kommer redan i början, tyvärr. Det finns ingen plot. Det gör egentligen inget, i vanliga fall, men jag var vilseledd att få läsa om ett äventyr efter 100 000 dollar och en försvunnen miljardär, med två lite ”speciella” karaktärer, Aza och Daisy. Totalt antiklimax! Det känns mera som om Green försökt hitta på något spännanande att fylla ut sidorna med, vid sidan om Azas tvångstankar, men efter några sidor konstaterade han själv att nja, detta blir inget spännande ändå. Och så lämnade han det där. Ungefär så. Lika bra, för det började inte ens trovärdigt att till att börja med.

 

Titeln på boken är totalt intetsägande och jag är ännu fundersam över varför den heter Sköldpaddor hela vägen ner. Det nämns i ETT citat i boken, som egentligen inte hade med berättelsen att göra över huvudtaget?

 

Sen finns det ett litet försök till romantik. Bra så, men när ungdomar pratar med varandra som om de vore 50-åringar är det inte det minsta trovärdigt. Igen känns det bara som Green vill säga sitt, hans tankar och funderingar, genom sina karaktärer. Allt känns lite avigt på något vis.

 

Jag kunde inte gilla karaktärerna. Daisy känns som en otroligt dålig vän hela tiden, och det enda hon vill prata om är hennes Star Wars fanfiction. Davis känns främmande och konstig och hela grejen med hans pappas ödla (ursäkta, tuatara)…What?! Konstigt med stort K (och ingenting förklarades heller, varför ödlan var så viktig t.ex).
Davis lillebror Noah, som smyger sig in i storyn ibland, men har ingen roll eller betydelse, bara gråter en skvätt och spelar tv-spel.

Det är något med språket, det klickar inte för mig och författaren alls. Allt känns ytligt, rörigt och flummigt. Det känns tomt, negativt och lite konstigt när boken är slut.
Han har så mycket han själv vill berätta, nästa gång kunde han bara skippa att dra in fictional characters och göra en biografi eller något (vill ej läsa). Vi tar ett vänskapligt farväl, Green! Adjö.